Utbildningsval och utbildningskval
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Hur väl fungerar vårt kvalsystem för den högre utbildningen?
I tisdags hade nästan 150 000 finländare skickat in ansökningar till högskolans olika utbildningsprogram. De söker en studieplats bland totalt 56 000 nybörjarplatser som erbjuds. Planen är att tillbringa 3–6 år med studier som leder till en högskoleexamen.
Om jag bara fick 10 sekunder på mig att förklara för en utomjording hur Finland fungerar skulle jag berätta att i Finland föds man in i en familj men tillbringar en stor del av sin uppväxt i något vi kallar skolan.
I skolan lär man sig läsa och räkna och förstå hur världen fungerar. Hur väl man lyckas med det bestämmer sedan till vilka yrken man kan utbilda sig. Många arbetar sedan hela livet i detta yrke.
Kanske min korta beskrivning av Finland är lite vinklad eftersom jag själv arbetar med utbildning. Men jag tror att många håller med mig om att det meritokratiska systemet med val och kval till olika utbildningar och yrken i hög grad definierar vårt samhälle.
Så har det inte alltid varit. I det svenska riket på 1700-talet var vissa yrken förbehållet de frälse stånden, det vill säga adel och präster. Det här kunde brytas på 1770-talet efter att Gustaf III gjort sig enväldig i regeringspolitiken och sedan lierat sig med de två lägre stånden i riksdagen, det vill säga borgare och bönder.
I 250 år har vi haft ett system där endast meriter avgör lämpligheten för ett yrke, utbildning eller uppdrag. Verkligheten ser kanske annorlunda ut med nepotism och dold korruption, men Finland rankar med 88 poäng av 100 bland världens minst korrupta länder i den senaste rankingen av Transparency International.
Studentexamen är kanske den finländska meritokratins kronjuvel.
Hur väl fungerar då vårt kvalsystem för den högre utbildningen? Det finns två vägar in, antingen via studentexamensbetyget eller via inträdesförhör. Med hjälp av inträdesförhör möjliggörs antagning av sökande som saknar studentexamensbetyg.
Studentexamen är kanske den finländska meritokratins kronjuvel. Systemet med gemensamma examensprov på båda inhemska språken samtidigt i landets alla gymnasier åtnjuter en hög status och ett starkt förtroende hos finländarna.
Till systemet hör en liten armé av sensorer i de olika ämnena som är med och skapar provfrågor för studentexamen och rättar ett litet urval av provsvaren från eleverna. De har sedan i uppdrag att resa land och rike runt för att läxa upp lärare som rättar den stora huvuddelen av provsvaren så att dessa följer en på förhand upprättad mall för vad som räknas som rätt och fel provsvar.
Sensorerna åtnjuter hög status och det är faktiskt en verkligt fin roll att ha och erbjuda kunniga ämneslärare och universitetslektorer i Finland. Förordningen om skriftliga studentexamensprov är från 1852 men systemet med de ambulerande sensorerna kom sannolikt cirka 20 år senare då provskrivningen flyttade från universitetet till gymnasierna.
Många kritiserar i dag studentexamen för den stress och kval den försätter elever i. Valbarheten i proven förutsätter medvetna val av eleverna och utformningen på provet bestämmer i hög grad undervisningen i ämnena vid gymnasierna. Studentexamen avskaffades i Sverige år 1968.
Vid anställningar till olika positioner i arbetslivet är det sällan våra skolbetyg eller ens betyg från högskolan som fäller det sista avgörandet. I stället är det inriktningen på din examen, dina personliga egenskaper, särskilda färdigheter och ditt engagemang som har stor betydelse.
Jag önskar alla sökande lycka till i konkurrensen om nybörjarplatserna. Om det inte lyckas finns numer en väg in via Öppna Universitetet, den så kallade ÖpU-leden.
Här kan du läsa fler kolumner av Johan Werkelin.