Kolumner

På söndag får vi i kyrkan sälla oss till skaran av människor som hälsar Jesus välkommen till Jerusalem

Jag är glad över att man i min hemstad Åbo modigt har satt perspektivet för utvecklingen av stadsrummet med hjälp av centrumvisionen tillräckligt långt fram

När medlemsländerna skär ner, låter man samtidigt antyda att nedskärningarna beror på krav från EU.

Klimatångest låter dramatiskt och är ingenting som någon borde behöva lida av.

Spelandet erbjuder hoppet om en enkel väg ut ur den ekonomiska misären, en väg som varken kräver politisk organisering eller långsiktig kamp

Sokrates var misstänksam mot skrivkonsten, för den skulle förstöra minnet, män var misstänksamma mot p-pillret för det skulle förstöra (läs befria) kvinnan, och nätet kommer att ta kål på oss alla.

Det är viktigt att våga sätta upp mål och drömma, men håll inte fast vid dem till varje pris.

Det kändes som att vi ständigt var på olika våglängd och hur mycket vi än försökte mötas fortsatte vi att missa varandra med en hårsmån.

Blir riksdagen mer sysselsatt av medborgarinitiativ än vad som var meningen då man tog in dem i grundlagen 2012?

Det gäller att ha vägt varje ord på guldvåg, ha goda argument och hänvisa till tillförlitliga källor.

För de nya generationerna är gränsen mellan livet på sociala medierna och livet i den verkliga världen ibland till och med omöjliga att skilja åt.

Precis, bravo! Lika lön för samma arbete vare sig man är kvinna eller man skulle sätta guldkant på varje kvinnas dag.

Bergbanan blir säkert fin, men frågan om kostnader är relevant. Miljonerna bara flyger iväg.

Den nya situationen i Åboland betyder att riksdagsvalet 2019 blir oerhört spännande och inspirerande.

Är mitt liv som ett sandkorn på en sandstrand?

Det finns ungefär 6 000 unga som slutar grundskolan fastän de förstår och tillgodogör sig texten så dåligt att de inte klarar sig i vardagliga situationer.

Avfolkningen är ingen naturkraft. Det kommer alltid finnas människor som gärna bor utanför stan, så länge det finns jobbförutsättningar och någon sorts regional rättvisa i fråga om service.

De första kommentarerna mina ögon föll på bekräftade att Iivo Niskanen hade räddat Finlands ära, och inte nog med det. Han hade rentav ”frälst det finska folket och skänkt oss ett guld”

Mörkertalet inom sjöfarten måste vid det här laget vara mycket stort, och precis som i resten av samhället finns det de som aldrig vågar anmäla eller ens diskutera med kollegorna.

Det är svårare att driva en omänsklig politik mot människor med ett ansikte och en historia, det är lättare om de bara är siffror i byråkratins kugghjul. Det är i detta ljus man kan förstå den enträgna ansträngningen att förpassa ”de enskilda fallen” tillbaka till byråkratins anonyma dunkel.