Hektot och jag – vad ett sommarjobb kan lära en om livet

Föreståndaren behövde mina inhopp då han skulle åka in till partihandeln eller så koppla av med lite tennis.

Om människan slipas av sina livsskeden så är våra första stapplande steg i arbetslivet rimligtvis en starkt formgivande fas.

Vem minns inte sitt första sommarjobb? Jag debuterade i en kiosk nära Strömsö i Vasa.

Föreståndaren behövde mina inhopp då han skulle åka in till partihandeln eller så koppla av med lite tennis.

Modigt nog litade han på att denne tolvårige storkonsument av salmiakpiratos sköter kommersen. Det skulle bli fyra somrar till i kiosken.

Sedan var det dags att pröva vingarna på matavdelningen i en stormarknad.

Att sommarjobba i en större butik betyder att man gör allt möjligt. Bassysslan var att sortera in varor i hyllorna.

Till helgen skulle det bjudas på (och helst säljas) lakrits från kedjans egen godisfabrik. En kärra med svart och röd lakrits rullades fram. Nu skulle man fånga kundens intresse med slagkraftiga lockrop. Kontrasten till att femton år senare dela ut politiska flygblad var tydlig. Alla som bjöds på lakrits blev ju faktiskt glada.

”Lakritskonsultent” skrev jag långt senare, då jag jobbade i miljöministeriet, mest på skoj in i en cv.

Just den cv:n landade sedan i statsrådets rullor och därifrån vidare till FN. I den översatta ministerpresentationen på en miljökonferens i New Delhi fick jag följaktligen erfara att jag 1984 jobbat som ”Assistant clerk”. Vart tog lakritsen vägen?

Det verkliga elddopet i butiken skedde i charkdisken dit jag oväntat inkallats då nån blev sjuk. Strax insåg man hur oändligt många sorters korvar, pålägg och biffar det finns.

Kläppen hade ingen aning om vad ett ”hekto” är. Lite eller mycket? Femtio gram? Femhundra? Ett kilo? Varför använda termer från medeltiden!?

Som kund vill man alltid att expediten kan sin sak och uppfyller ens önskemål.

Och inte minst: kan terminologin. Så när den rikssvenska damen med attityd plötsligt står där och ber om ”ett hekto bastupalvad skinka” borde ju kläppen bakom disk agera raskt.

Jodå, skinkan var lätt att identifiera.

Men så fanns ett men. Kläppen hade ingen aning om vad ett ”hekto” är. Lite eller mycket? Femtio gram? Femhundra? Ett kilo? Varför använda termer från medeltiden!?

Att fråga damen var uteslutet. Då hade kläppen avslöjat sin okunskap.

Återstod att diskret be de andra, erfarna expediterna om råd. Men vad? Precis då var de alla borta.

I kylen, på kaffe, borta.

Så där står jag mol allena i en ocean med kött från döda djur och skinktången i darrande hand. Behövs tången lite eller mycket för att få ihop hektot? Damen väntar. Klockan tickar.

Jag beslutar lägga upp ett antal skivor och sen skramla med tången mot vågen så att jag fångar damens blick. Den avslöjar väl om hon är nöjd?

Men hur jag än skramlar ser hon åt annat håll. Återstår inga knep.

Bara att lasta på. Så när skinkhögen blivit präktig och visaren pekar på 700 gram vänder sig damen om.

På hennes min ser jag strax att vi har divergerande uppfattningar om vad ett hekto är. ”Är det bra såhär?” kluckar jag. Damen, nu med ögon stora som grytlock, får bara ur sig ett ”Ja-aa-a-a...”.

Hon fick paketet och gick. Exakt då, i samma sekund, dyker alla expediter upp från frysar och kafferum. Lätt stressad frågar jag en vad ett hekto är? Svaret blev en kalldusch: 100 gram.

Med en sjufaldig mängd bastuskinka hade den rikssvenska ladyn lämnat butiken, garanterat förvissad om att mataffärerna i östra rikshalvan befolkas av ockrare och fifflare.

Eller, ja – tänk positivt: kanske behövdes skinkberget oplanerat till en stor carbonara för att mätta magarna på hungriga överraskningsgäster? Ho vet.

Mig lärde episoden åtminstone vad ett hekto är – och vad inte.

Jag insåg också att det är bättre att i stundens hetta blotta sin okunskap och be om det rätta svaret istället för, ja, alternativet. Fast blir man ändå.

I politiken skulle man senare flera gånger råka ut för hektosyndromet. Men det är, som det heter, en annan historia.

Här kan du läsa fler kolumner av Stefan Wallin.