Skärgården lever om vi låter den leva
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Finlands skärgård är världens största sammanhängande, med flertusenårig bosättning, levande skärgårdssamhällen och en natur som lockar människor från hela världen. Frågan om dess framtid är inte en lokal angelägenhet, utan en nationell uppgift.
Redan 1981 antogs lagen om främjande av skärgårdens utveckling. Den förpliktar både stat och kommun att beakta skärgårdens behov och stärka dess livsförutsättningar. Staten stöder dessutom välfärdsområdet och skärgårdskommunerna med olika skärgårdstillägg, just för att kostnaderna för mindre ösamhällen och spridd bosättning inte ska leda till serviceavveckling.
Att dra bort viktig service från dessa områden strider direkt mot lagens intentioner. Det handlar enligt lag om att säkra hälso- och äldrevård, skolor, fysisk och digital tillgänglighet, hålla kvar statliga arbetsplatser och om att stöda lokalt företagande.
Trots detta målar konsultbolaget MDI i sin senaste väl citerade Väestöennuste 2025 (Befolkningsprognos 2025) upp en bild av att avfolkning i Finlands landsbygd, däribland skärgården, är ofrånkomlig. Sådana slutsatser är spekulativa och baserar sig på det förgångna, inte framtiden. Som professor Sami Moisio påpekat, bygger de bl.a. på föråldrade antaganden från globaliseringens glansdagar och tar inte hänsyn till dagens geopolitik, digitalisering eller klimatförändringens krav på decentralisering. De riskerar då beslutsfattare antar dem utan reflektion att bli självuppfyllande profetior om de leder till nedskärningar av vård, skola och kommunikationer.
Verkligheten visar något annat. I flera europeiska skärgårdsprogram har satsningar på ösamhällen lett till näringsliv, speciellt hållbar turism, som stöder samhället, nya företag och till familjer som flyttar tillbaka. Också i Finland finns nationella strategier och landsbygdsprogram som kan ge livskraft, förutsatt att de används aktivt.
Skärgården behöver inte stora befolkningsökningar för att överleva. Det räcker att människor ges möjlighet att bo kvar eller flytta hit, genom att grundläggande service och fungerande förbindelser tryggas. Att dra bort dessa är att döda förutsättningarna. Att säkra dem är att öppna för en framtid där inflyttning och deltidsboende, rätt utvecklad turism, småföretagande och kulturarv kan bära levande samhällen.
Skärgården är mer än en lokal fråga. Den är en del av vårt nationella kulturarv, vår nationella identitet och som befolkad vår försvarsberedskap. Att hålla skärgården levande är inte bara en regional ambition, utan ett nationellt ansvar.
Framtiden avgörs inte av dystra konsultutredningar, utan av modiga politiska beslut – lokalt och nationellt. Väljer vi att investera i service, kommunikationer och näringsliv, väljer vi att hålla skärgården levande. Det valet måste göras nu.