Inför nivågrupperingar för gymnastiktimmarna
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det finns en verklighet i våra gymnastiksalar som vi sällan pratar om. Många elever kliver in med glädje och självförtroende – men lika många gör det med oro, stress och känslan av att inte räcka till. När alla ska göra samma övningar, i samma tempo, blir skillnaderna mellan eleverna inte bara tydliga utan också kännbara.
Nivågruppering handlar inte om att dela upp barn i ”bra” och ”mindre bra”. Det handlar om att se dem som individer. Barn utvecklas olika snabbt, både motoriskt och mentalt. Vissa behöver mer tid och trygghet för att våga delta. Andra behöver större utmaningar för att fortsätta utvecklas. I dag får ingen av grupperna det de faktiskt behöver.
Konsekvensen blir att några elever drar sig undan, undviker att delta och bygger upp en negativ bild av fysisk aktivitet. Samtidigt står de mest aktiva eleverna och stampar, utan att få den typ av utmaning som skulle kunna stärka deras motivation och utveckling. Det är ett misslyckande som drabbar alla.
Med nivågrupperingar skulle vi kunna skapa tryggare grupper, mer anpassade övningar och en undervisning där varje elev får känna att de lyckas. Det skulle ge läraren bättre möjligheter att instruera och stötta – och framför allt ge eleverna en chans att hitta sin egen väg till rörelseglädje.
Det här handlar om omtanke. Om att bygga en idrottsundervisning där fler vågar delta, vågar försöka och vågar misslyckas utan att skämmas. En undervisning där självförtroende får växa och där fysisk aktivitet blir något positivt, inte något man fruktar.
Därför är det dags att vi inför nivågrupperingar i gymnastiktimmarna. Inte för att sortera barn – utan för att ge dem alla en rättvis chans att utvecklas.