En värdig ålderdom behöver tid, kompetens och tillräckligt med personal
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Yrkesverksamma inom äldreomsorgen bär ett stort ansvar varje dag för vården och säkerheten för de mest sårbara och utsatta människorna. Arbetet utförs med stark yrkeskunskap och engagemang,men ur personalens perspektiv har vardagen på många enheter blivit allt mer belastande.
Personaldimensioneringen inom äldreomsorgen, 0.6, motsvarar i praktiken inte alltid det verkliga vårdbehovet.Särskilt inom boenden för personer med minnessjukdomar kan vårdtyngden vara betydligt större än vad en generell siffra visar.
I dag strävar man efter att äldre ska kunna bo hemma så länge som möjligt. Det är ofta ett bra och mänskligt mål. Samtidigt har det förändrat strukturen inom heldygnsvården avsevärt. Till vårdboenden flyttar människor in i ett senare skede än tidigare, ofta med nedsatt funktionsförmåga, flera sjukdomar och omfattande behov av hjälp i nästan alla dagliga aktiviteter.
Många boende behöver hjälp av två vårdare vid exempelvis förflyttningar,tvätt, påklädning eller toalettbesök.Dessutom innebär minnessjukdomar ett kontinuerligt behov av handledning, övervakning och trygghetsskapande stöd. När personalen samtidigt ansvarar för läkemedelsbehandling, nutrition, grundvård och akuta situationer leder det till ständig tidspress.
Brådskan syns inte bara i personalens belastning. Den märks också genom att det blir för lite tid för det viktigaste inom omsorgsarbetet: närvaro, lyssnande och att skapa trygghet. En värdig ålderdom handlar inte enbart om utdelade läkemedel och genomförd grundvård. Den handlar om rätten att bli bemött som människa.
De yrkesetiska riktlinjerna inom social- och hälsovården betonar respekt för människovärdet, trygg vård, individuellt bemötande och att säkerställa klientens goda liv. Även Tehy har lyft fram oro över att minimidimensioneringen på många håll i praktiken blivit en maximidimensionering. Vårdbehovets variation kan dock inte begränsas till en enda siffra.
Personaldimensioneringen borde i högre grad baseras på de boendes faktiska vårdbehov och enhetens verkliga situation. Om det på en enhet bor många personer med minnessjukdomar och omfattande hjälpbehov måste det också finnas mer personal. Det handlar inte bara om personalens ork och arbetssäkerhet, utan framför allt om de äldres trygghet, god vård och människovärde.
Vårdpersonal vill utföra sitt arbete väl, professionellt och på ett etiskt hållbart sätt. Varje arbetstagare borde ha möjlighet att göra sitt arbete utan ständig oro över om man hinner hjälpa nästa boende i tid eller vad som händer i rummet bredvid.
En värdig ålderdom skapas inte i högtidstal. Den skapas i vardagen – genom att det finns tid att hjälpa, möta och vara närvarande.