Hur förvaltar Stiftelsen för Åbo Akademi donationsmedlen från Julius Polin?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Den ekonomiska kris som bland andra Åbo Akademi (ÅA) har drabbats av kommer att få långtgående följder. Förpostfäktningar pågår för närvarande och gäller inte bara statsstödets storlek utan också förvaltningen av betydande donationsmedel.
Glädjande är att Akademien nyss fått besked från regeringen om ett flerårigt tilläggsunderstöd på tre miljoner. Men det löser inte problemen på längre sikt.
Det var ingen självklarhet att ÅA år 1924 skulle få en teologisk fakultet utöver de fyra tidigare.
En medelinsamling i Svenskfinland gav klent resultat. Räddningen blev att Anna von Rettig beslöt att hedra sin avlidne man Henning med en donation på 5 miljoner mark.
Beloppet var avsett att finansiera fakultetens grundande och verksamhet under de första 10 åren. Men hur man skulle få medel för fortsättningen var öppet.
Situationen var akut eftersom starka äktfinska krafter försökte tvinga fram ett beslut just 1934–1936 på att Helsingfors universitet skulle bli enspråkigt finskt.
Inte bara teologutbildningen vid ÅA utan också den svenska teologutbildningen i Helsingfors kunde läggas ner. Det skulle ha inneburit ett dråpslag i vid mening för det svenska i Finland, som bars upp av 90 svenska församlingar och ett eget stift med svenska gudstjänster och övrig församlingsverksamhet men utan prästutbildning.
Moderfondens medel skulle fördelas på tre dotterfonder för Samfundet Folkhälsan, Svenska litteratursällskapet och ÅA, alla centrala institutioner för svenskheten.
I sina minnen säger Julius Polin att han den här tiden hade en ”enda stor ambition”. Han ville förkovra den fond som han grundat år 1930 till förmån för svenskheten i vårt land.
Moderfondens medel skulle fördelas på tre dotterfonder för Samfundet Folkhälsan, Svenska litteratursällskapet och ÅA, alla centrala institutioner för svenskheten.
Medan de två förstnämndas uppgifter var klara, beslöt Polin åren 1935–1936 när det gällde ÅA att ge den tredje dotterfonden namnet ”Julius Polins förfäders Minnesfond”.
Medlen skulle inte gå allmänt till ÅA utan ges som stipendiemedel till ”teologie studerande och för att uppehålla och utveckla den teologiska fakultetens verksamhet”.
Precis som Anna von Rettig ville han alltså hedra avlidna namngivna förfäder, som på 1700-talet fått sin utbildning till präster vid den Kungl. Akademien i Åbo.
Det var inte enda gången som Polin kom ihåg sina förfäder. När teologiska fakulteten vill förvärva den stora boksamlingen efter professor Emanuel Linderholm i Uppsala var Polin beredd att ge en betydande donation för ändamålet.
Professor G.O. Rosenqvist undrade om Polin ville ha ett eget exlibris i donationsböckerna. Polin uppskattade idén och uttryckte år 1938 sin tillfredsställelse över att ”förfädernas minne hugfästs” på detta sätt. Märket utgörs av en kransprydd gravsten mot en medeltida kyrkvägg.
Polin hade tänkt sig att moderfondens medel skulle få växa ostört i 200 år för att bli av ovärderlig betydelse för den svenska kulturen.
Krigsutbrottet 1939 fick honom att tänka om. Landet hotades nu från både söder och öster. Han beslöt då att medlen skulle kunna användas från maj 1940 efter att båda makarna avlidit i form av ”anspråkslösa understöd”.
De nya stadgarna underskrevs år 1952 och moderfonden bestod som tidigare av tre dotterfonder. I brevväxlingen mellan stiftelsen för ÅA och Polin före undertecknandet behöll Polin dotterfondens namn ”Julius Polins förfäders Minnesfond”, viket visar att han ville kvarhålla det ursprungliga syftet, men gav därtill 27.1.1951 ÅA ”full frihet att utöver nämnda ändamål även tillgodose Akademiens övriga allmänna behov enligt egen prövning”. Man behövde alltså inte ”stricte” följa donationens formuleringar utan kunde också beakta universitetets aktuella behov.
När makarna Polin avlidit på 1960-talet kunde Stiftelsen ha meddelat att det fanns medel att ansöka om för teologie studerande och fakultetens verksamhet. Stiftelsen gjorde dock inga ansträngningar att aktivera donationens medel.
Jag har varit knuten till ÅA i olika former från 1960-talet till min pensionering 2006. Som studerande, styrelsemedlem, professor, dekanus och rektor aktualiserades Polin-medlen aldrig. Mina kolleger och lärare visste inte heller om dem.
Det var först på 2010-talet som Polin kom på tal via Folkhälsans årsberättelser. Teologins företrädare fick först efter flera förfrågningar kopior på donationsbreven.
Avslöjandena ledde till aktivitet både inom fakulteten, ÅA:s styrelse och Stiftelsen.
Polin-institutet för teologisk forskning bildades. Stiftelsen och ÅA:s styrelse gick man aktivt in för att ge Polin-institutet goda ekonomiska möjligheter att snabbt utveckla en imponerande internationell verksamhet, vilket den pågående externa evalueringen kommer att visa.
Men nu plötsligt har Stiftelsens skattmästare och ÅA:s rektor på min förfrågan meddelat att Polins fond har som uppgift att ”stöda Akademin”. Det sägs ingenting om teologin.
Det är Stiftelsen som fattar besluten utgående ifrån ÅA:s äskanden. Det är också de som tolkar ”Julius Polins viljeuttryck” hur medlen från Polins förfäders minnesfond ska användas.
Det har lett till att det inte finns några medel uppgivna för teologin i ÅA:s budget för år 2026, däremot nog för Polin-institutet.
För något år sedan var skattmästaren och rektorn ense om vikten av en stor satsning på Polin. Nu är båda ense om att de inte kan säga något om framtiden.
Men professor Mika Vähäkangas, som förtjänstfullt lett Polin-institutets verksamhet i fem år, fick inte trots förfrågningar besked om en fortsättning för de utlovade tre åren.
Därför sökte han och fick en hög tjänst vid ett universitet i Norge. Hur Polin-institutets verksamhet ska fortsätta går det inte att få besked om. Hur det blir för de anställda och de många doktoranderna, postdoktorerna och gästforskarna från olika kontinenter är öppet.
För något år sedan var skattmästaren och rektorn ense om vikten av en stor satsning på Polin. Nu är båda ense om att de inte kan säga något om framtiden.
I Stiftelsens årsberättelse för 2025 berättas utförligt om att Donnerska institutet fått 0,6 miljoner i understöd. I den uppges i detalj vem som har donerat pengarna och vad man gör med dem. Men om de mångdubbelt större Polin-pengarna och om donatorn av dem säger Stiftelsen ingenting. Och det är inte första gången.
I årsberättelsen understryker Stiftelsen att den ”hållbart och långsiktigt förvaltar donatorernas arv i enlighet med deras önskemål”.
ÅA:s medelinsamling regleras av instruktionen om etik och god vetenskaplig praxis.
Universitetet uppger sig respektera donatorernas vilja och syfte med donationer.
Professor Lars-Erik Taxell skrev 1993 i verket om Åbo Akademi (s. 57) att målsättningen inför förhandlingarna med staten var att ”hänsyn till donatorerna beaktas så att bestämmelser i gåvobrev och testamenten respekteras”.
När ÅA nu står inför den svåra uppgiften att sanera sin ekonomi får man hoppas att den och Stiftelsen för ÅA lever upp till sina goda föresatser och förvaltar sitt arv med tillbörlig respekt för gångna generationers förnämliga insatser och donatorernas väl övervägda önskemål.