Förlusten av arbetsplatser inom vården är en tragedi – är detta verkligen vad man ville med reformen?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Varje dag läser vi nyheter om att välfärdsområdena lägger ner jourmottagningar, vårdavdelningar och tandkliniker i små kommuner.
Tjänsterna flyttas tiotals eller till och med hundratals kilometer bort, till tillväxtorter.
Dessa beslut har en enorm inverkan och kommer inte bara att påverka användarna av tjänsterna, utan även hela regionens livskraft.
Hur ska en äldre person kunna resa tiotals kilometer för att besöka sin make/maka, som vårdas i livets slutskede, när egen bil inte mera finns och kollektivtrafiken har försvunnit för decennier sedan?
Syftet med social- och hälsovårdsreformen var att säkerställa att tjänsterna finns nära människorna.
Lagen om ordnande av social- och hälsovård förpliktar välfärdsområdena att producera tjänster enligt klienternas behov, på ett jämlikt sätt och nära klienterna.
Nu för sparbesluten tjänsterna långt bort och samtidigt berövas människor möjligheten till vård, mänskligt bemötande och trygghet i vardagen.
Hur ska en äldre person kunna resa tiotals kilometer för att besöka sin make/maka, som vårdas i livets slutskede, när egen bil inte mera finns och kollektivtrafiken har försvunnit för decennier sedan?
Hur ska en låginkomsttagare ta sig till akuten när hen inte har råd med taxi och ambulansen transporterar numera endast enligt strikta kriterier?
Och kommer någon att söka tandvård när även den har flyttats längre bort?
Centraliseringen av tjänster är inte bara ett problem för dem som använder tjänsterna.
Det är också en tragedi för närvårdare och andra yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården.
Vem vill längre flytta till landsbygden om även jobbmöjligheterna försvinner därifrån?
Förlusten av arbetsplatser ökar arbetslösheten, berövar familjers försörjning och tvingar dem till och med att flytta från sin hembygd.
Kommunernas livskraft avtar när tjänsterna och arbetsplatserna försvinner.
Nedläggningsbesluten av social- och hälsovården påskyndar befolkningsminskningen, stänger skolor och andra tjänster i allt snabbare takt. Vem vill längre flytta till landsbygden om även jobbmöjligheterna försvinner därifrån?
Var verkligen detta man ville med social- och hälsovårdsreformen?
Ville man att vårdare skulle bli arbetslösa, att familjer tvingas flytta och att hela kommuner förlorar sin livskraft?
Man kan inte sätta ett pris på mänsklighet, men nu verkar man i sparåtgärdernas namn, glömma människorna, trygghet i vardagen och hela landsbygdens framtid.
Det är dags att höja ett nödrop: förlusten av arbetsplatser och tjänster inom social- och hälsovården är en stor tragedi.
Vi måste försvara vårdpersonalen, tjänsterna och ett livskraftigt Finland nu – snart är det för sent.
ordförande