Lantbrukets lönsamhet är en fråga som berör oss alla
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Att i dessa oroliga tider när ett blodigt krig pågår nära oss ”stoltsera” med ett lantbruk, som åtminstone för de medelstora gårdarnas del har en så svag lönsamhet att den är kritisk, kan betraktas som oansvarigt av dem som har ansvaret för denna situation.
Livsmedelsproduktionen består av ett antal aktörer som ser till att konsumenten har tillgång till den mat som alla är i behov av.
Vilken av aktörerna är då den mest ansvariga för att lantbrukaren inte får tillräckligt betalt för sina produkter för att täcka kostnader som stiger hela tiden, och ger en skälig arbetsinkomst för ett hårt arbete, genererar kapital för investeringar för att kunna följa med i utvecklingen och ersätta maskiner som slits?
Är det industrin som processar och förädlar lantbrukarnas produkter?
Transportkostnaderna kräver också medel.
Men den allra största delen blir kvar i sista ledet som består av handelns marginaler. Ett antal undersökningar bekräftar detta faktum och så har det varit under lång tid.
År 2024 uppvisade SOK som är den största kedjan en vinst på 499 miljoner.
Det är en ökning med 52 miljoner från året innan.
Kesko landade på 650 miljoner under samma period.
Nu härrör sig inte hela vinsten från dagligvaror men en betydande del.
Kedjorna har lyckats överföra de ökade kostnaderna genom att höja priserna.
Till stor del förorsakas detta av att de två kedjorna i det närmaste har monopol på livs-och dagligvaruhandeln. Så har det varit under lång tid och är.
Jag påstår också att det är negativt ur ett nationalekonomiskt perspektiv bland annat för att konsumenterna betalar ett för högt pris för livsmedlen.
Kedjorna har också en alltför stark position inom handeln med lantbrukarnas förnödenheter och maskiner.
Har vi då inte en konkurrenslagstiftning i det här landet och därtill EU:s regelverk som ska motverka monopolsituationer?
De flesta lantbruksministrar har vid tillträdet haft ambitionen att använda detta instrument, men det har inte lyckats.
Det behöver inte ha varit fel på lantbruksministern men väl på lagstiftningen som inte ger möjligheter och verktyg.
Att för lantbrukarna genom sina organisationer förhandla med livsmedelsindustrin är belagt med stora svårigheter.
Jag var en gång i tiden med och förhandlade med konservindustrin – det gällde gurka.
Vi ville förhandla gemensamt med alla inläggare men industrin såg till att det skulle ske enskilt för att splittra odlarna.
Med industrin kan man uppnå en förhandlingsposition men med handeln är det i det närmaste omöjligt eller blir en chimär.
Det ska också sägas att det inte är lätt att hålla ihop odlarna. Produktionsgrupperna strider sinsemellan vilket försvagar effektiviteten.
I organisationerna är fåmansvälde rådande. Ibland kan det behövas men i regel är det en svaghet.