Skolans kris kräver riksnivåbeslut – Kimito vågar säga det högt
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I Kimitonejdens skola för åk 7–9 ser vi en verklighet som många kommuner delar: bristen på speciallärare.
Det är inte bara en lokal utmaning – det är ett nationellt problem som påverkar tusentals elever.
Den aktuella läroplanen slår fast att alla elever har rätt till stöd, trygghet och en lärmiljö som främjar utveckling.
Staten måste ta ansvar för att utbildningssystemet fungerar – från lärarutbildning till finansiering av stödåtgärder.
Ett centralt mål är att stödet ska integreras i undervisningen, inte ges som en separat åtgärd. Men hur ska vi uppfylla detta när resurserna inte räcker?
Vi måste våga säga det tydligt: lösningen ligger på riksnivå.
Kommunerna kan bidra med tilläggsbudgetar för extra resurser, men det räcker inte för att lösa grundproblemet.
Staten måste ta ansvar för att utbildningssystemet fungerar – från lärarutbildning till finansiering av stödåtgärder.
Som kommunpolitiker och representant för SFP ser jag det som vår skyldighet att agera.
Vi förstår problemet och vill hitta lösningar så snabbt som möjligt.
Det handlar om att prioritera tilläggsbudgetar och samtidigt föra frågan vidare till nationell nivå.
Läroplanen kräver att stödet ska vara en naturlig del av undervisningen, men utan speciallärare blir det bara en fin formulering.
Varje förlorad månad är en förlorad möjlighet för våra barn – och det är något vi inte kan acceptera.
Konsekvenserna av dagens situation är allvarliga:
• Lärare arbetar under ständig press och riskerar utbrändhet.
• Elever med särskilda behov halkar efter och får inte det stöd de har rätt till.
• Skolans uppdrag att skapa jämlikhet och trygghet blir omöjligt att uppfylla.
Vi pratar ofta om kommunikation mellan hem och skola – utvecklings- och målsamtal är ett exempel på hur vi försöker skapa dialog och gemensamma mål.
Men hur mycket hjälper samtal när det saknas resurser för att genomföra det som lovas?
Läroplanen kräver att stödet ska vara en naturlig del av undervisningen, men utan speciallärare blir det bara en fin formulering.
Eleverna är mycket medvetna om sina rättigheter men de har faktiskt en skyldighet att ge arbetsro, utföra sina uppgifter samvetsgrant och uppträda korrekt.
Läraren och skolan har tydliga ordningsregler och ramar för vad som förväntas av eleverna men det fungerar inte om en del elever överhuvudtaget inte respekterar dessa och konsekvenserna av att bryta mot dessa inte har något stöd i hemmet.
Ett fungerande skolsystem bygger på gemensamma målsättningar och regler som stöds både i skolan och i hemmen.
Kimito har valt att lyfta frågan.
Det är modigt – och nödvändigt.
Men nu måste fler kommuner och framför allt staten agera. Vi behöver en nationell plan för att säkra tillgången på speciallärare och ge skolorna verktyg att lyckas.