När digitalisering hotar likabehandling och rättssäkerhet
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Digitalisering framställs ofta som neutral, effektiv och oundviklig.
Men år 2026 är det inte längre hållbart att låtsas att digitala lösningar automatiskt leder till jämlikhet.
Tvärtom riskerar de – om de genomförs utan alternativ – att underminera både likabehandling och rättssäkerhet.
I dag förutsätter allt fler offentliga tjänster stark digital kompetens, korrekt identifiering och ständig tillgång till tekniska verktyg.
För många fungerar detta smidigt. För andra skapar det ett system där tillgång till rättigheter i praktiken blir villkorad.
När digitala tjänster utformas utifrån antagandet att alla kan använda dem fullt ut blir resultatet strukturell ojämlikhet.
Här uppstår ett juridiskt problem.
Likabehandling innebär inte att alla behandlas identiskt, utan att ingen missgynnas på grund av omständigheter som systemet själv skapar.
När digitala tjänster utformas utifrån antagandet att alla kan använda dem fullt ut blir resultatet strukturell ojämlikhet.
Än mer problematisk är konsekvensen för rättssäkerheten.
Om en person inte kan ta del av beslut, överklaga i tid eller ens förstå vilket ärende som gäller – då är rätten formellt intakt men praktiskt urholkad.
Ett rättssamhälle kan inte acceptera att tillgången till rättigheter beror på teknisk förmåga snarare än rättslig ställning.
Detta är inte ett argument mot digitalisering. Det är ett argument mot digitalisering utan ansvar.
I Åboregionen märks detta redan.
Fysiska serviceställen försvinner, personlig kontakt ersätts av digitala gränssnitt och ansvaret för att ”hänga med” flyttas allt oftare till individen.
För äldre personer, personer med funktionsnedsättning eller begränsade språkkunskaper handlar detta inte om bekvämlighet, utan om faktisk tillgång till samhällets grundläggande funktioner.
Detta är inte ett argument mot digitalisering.
Det är ett argument mot digitalisering utan ansvar.
Ett system som kräver digital kompetens för att utöva sina rättigheter måste också garantera fungerande alternativ. Annars skapar vi ett parallellt samhälle där rättigheter existerar i teorin, men inte i praktiken.
År 2026 borde principen vara självklar:
Digitala lösningar får aldrig bli ett villkor för likabehandling eller rättssäkerhet.
Ett modernt samhälle mäts inte i hur avancerade dess system är, utan i om rättigheter kan utövas även när systemen inte fungerar.