Skidsäsongen i Åbo varar två, tio eller hundra dagar, så det är bäst att lyda Tomas Ledins råd

Lyckliga vintrar kommer det så mycket snö att det räcker till skidspår på flera håll inom stadens gränser.

Dagar när solen skiner efter att det regnat länge hör jag Tomas Ledin vråla inne i mitt huvud: ”Sommaren är kort, det mesta regnar bort. Så lyssna på mig, solen skiner kanske bara idag”.

Vilken stressframkallande låt! ”Håll tyst”, vill jag vråla tillbaka till Ledin inne i huvudet. Fånga dagen i all ära, men ibland finns det saker man måste göra.

Den enda gången jag tar visdomen från ”Sommaren är kort” på orden är faktiskt på vintern.

När det är skidföre i Åbo har jag med åren lärt mig att det är klokt att göra som Tomas Ledin rekommenderar och ge sig ut innan det mesta regnar bort.

Om det är snö på marken, om det finns spår preparerade, om jag har den minsta lust att åka skidor är det bäst att ge sig i väg genast. Det kan bli årets enda skidtur, eller den första av många.

Det är svårt att veta i förväg om skidsäsongen kommer att vara i två, tio eller hundra dagar. Hur idrottsverket klarar av att hantera bemanningsbehovet för så pass olika scenarier anar jag inte.

Något år har jag åkt skidor i Åbo från självständighetsdagen till påsken, men betydligt flera år har dagarna med riktigt bra skidföre gått förbi medan jag varit förkyld eller åkt på arbetsresa.

Det är inte så att jag har några ambitioner med min skidåkning. Jag räknar inte ens åkta kilometrar.

När jag efter många år i Åbo för ungefär femton år sedan kom mig för att skaffa skidor gjorde jag det med mottot att det är en medborgerlig rättighet att skida långsamt i kommunala spår.

Lyckliga vintrar kommer det så mycket snö att det räcker till skidspår på flera håll inom stadens gränser.

Skidspåren vid Nunneberget är utmärkt skötta av Åbo stad. Jag gillar den varierande terrängen med uppförsbackar och utförslöpor.

Ur mitt icke-bilburna perspektiv är det perfekt att det går enkelt att ta sig till skidspåret med buss.

Men sådana år när slingan på 2,7 kilometer ska härbärgera alla skidintresserade som finns i en stad med 200 000 invånare blir det ohjälpligt trångt.

Det är charmigt med blandningen av elitidrottare, motionärer på olika nivå, skolbarn, söndagsåkare och utbytesstuderande som står på skidor för allra första gången.

Det är vissa gånger en aning skräckinjagande också, när variationen i tempo och kunskapsnivå bland åkarna emellanåt orsakar farliga situationer i någon utförslöpa.

Ibland har jag åkt ut till Runsalaspåren efter jobbet och skidat några vändor i pannlampans sken, något jag verkligen hoppas på att få upprepa i vinter.

Det är egentligen inte i folkträngseln vid Nunneberget jag skulle vilja testa hur min medelålders kropp känner inför skidåkning efter ett års paus, men ofta är det vad som står till buds.

Mest har jag njutit av skidåkningen vintrar när det funnits tillräckligt med snö för att dra upp skidspår på Runsala. Där finns det tillräckliga ytor att sprida ut sig på och njutningen står i fokus.

Ibland har jag åkt ut till Runsalaspåren efter jobbet och skidat några vändor i pannlampans sken, något jag verkligen hoppas på att få upprepa i vinter.

Glädjen och gemenskapen skidåkare emellan soliga vinterdagar stannar kvar, och de som jobbar med att dra upp spåren brukar få mycket tack och beröm.

För säga vad man vill om oss skidåkare i Åbo: vi vet bättre än andra att det gäller att passa på innan det mesta regnar bort.

Här kan du läsa fler kolumner av Siv Sandberg.