Vad vore finlandssvenskan utan medierna?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Varje artikel på svenska i Finland är mer än bara information – varje artikel hjälper till att hålla vårt språk levande. Under temaåret för de inhemska språken känns mediernas roll som språkliga förebilder viktigare än någonsin.
”Tillgången till ett sakligt, klart och begripligt språk och till innehåll av hög kvalitet är en del av försörjningsberedskapen. Det här gäller både innehåll som produceras av myndigheter och av rikstäckande medier”.
Så skriver undervisningsminister Anders Adlercreutz och Lena Nissilä, direktör för Institutet för de inhemska språken, i ett gemensamt inlägg. Undervisningsministern har utsett 2026 till temaår för de inhemska språken.
Vad är då försörjningsberedskap? Det handlar om att se till att det absolut nödvändigaste i samhället tryggas vid en kris, läser jag i Vasabladet. Och Svenska Yle har en rubrik som lyder: ”Är du redo för en kris? Så förbättrar du din beredskap”.
Att förklara det lite abstrakta begreppet försörjningsberedskap är ett gott exempel på hur medierna kan fylla sin uppgift att rapportera om och förklara sådant som är viktigt att veta men ibland svårt att förstå.
Många läsare och lyssnare uppfattar mediespråket som en modell för svenskan.
De flesta håller med om att de svenskspråkiga medierna har en stor betydelse för den finlandssvenska kulturen och svenskan i Finland.
Redan i ett tidigt skede av studierna får blivande journalister höra att de kommer att ses som språkliga förebilder när de kommer ut i arbetslivet. Det är kanske inte det unga journalister främst tänker på, men så ser verkligheten ut.
Om våra medier då inte har en god svenska, var ska förebilderna då finnas?
Så har mediespråket uppfattats länge, ända sedan de äldsta finländska tidningarna. För 173 år sedan skrev Zacharias Topelius följande i Helsingfors Tidningar (12.3.1853): ”Sålänge tidningarna utan system, efter nyck och godtycke skrifva på deras eget behagliga sätt, kan man ej annat vänta, än att sådant skall verka läsarnes vanor med hela makten av præjudikater.”
Han syftade då på varierande stavning, i synnerhet i lånord. Språket i tidningarna i Sverige fick sig också en släng av sleven. Det låter onekligen bekant.
När en välkänd journalist skriver på ett visst sätt tar andra efter. Allt som skrivs på svenska av professionella skribenter i Finland kan användas som material för undervisningen i skolan. Om våra medier då inte har en god svenska, var ska förebilderna då finnas?
Att språket är viktigt märks även på att läsare och lyssnare gärna hör av sig när de hittar språkfel.
De vill läsa artiklar som håller måttet vad gäller både innehåll och språk. Ibland kan det bli tröttsamt för skribenter att få kommentarer om små språkliga fel när de ägnat mycket energi åt att skapa en i övrigt välformulerad artikel.
Språkfrågor i medierna handlar inte bara om ord och formuleringar, utan också om svenskans ställning i Finland.
Som språkvårdare ser jag läsarkommentarerna som ett tecken på att många är angelägna om svenskan i Finland.
Jag välkomnar konkreta exempel från läsarna, också när det gäller små detaljer, för ofta handlar det om återkommande språkliga problem som journalisterna behöver påminnas om.
Samtidigt får jag då och då chans att upplysa läsarna om att synen på språkriktighet har förändrats och att vissa uttryck som ansågs vara fel när de gick i skolan inte längre är det.
Språkfrågor i medierna handlar inte bara om ord och formuleringar, utan också om svenskans ställning i Finland. Det är kanske därför de väcker så stort engagemang.
Här kan du läsa fler kolumner av Minna Levälahti.