En sommar bakom plastskynken

Byggbranschen är konjunkturkänslig och när det börjar gå sämre för ekonomin är en av de första signalerna att företag, kommuner och privatpersoner skjuter upp eller avstår från tilltänkta nybyggnads- och renoveringsprojekt.

En rapport från Finansministeriet från mars i år beskriver läget i byggbranschen 2026–2027 som tudelat och dämpat. I jämförelse med toppåren sysselsätter branschen 25 000 personer färre. Branschen hålls i gång för att det byggs lokaler för företagens behov, medan bostadsbyggandet släpar efter. Skillnaderna i aktivitet mellan tillväxtregionerna och resten av Finland är stora.

Orsaken till att jag letar fram rapporten från Finansministeriet är att min väg hemifrån till jobbet just nu går i en snitslad bana mellan inplastade hus och byggplatser som avgränsats med plaststaket eller betongelement.

Hemma på bortre Universitetsgatan är vårt hus sedan ett par månader omgivet av byggnadsställningar och plastskynken, och ska vara så till början av november. Fasadbeläggningen, fönstren och balkongerna ska bytas ut, och dessutom kommer det att genomföras en del åtgärder för att öka energieffektiviteten.

Längs den här smala remsan av universum verkar det åtminstone inte vara så illa ställt med byggandet.

Strax efter sju på morgonen börjar folk klättra upp och ner utanför fönstren, och vid halv åtta är borrljuden oftast redan så genomträngande att det är skönt att kunna gå till jobbet. Jag undrar ofta hur grannar som inte har en arbetsplats att gå till får dagarna att gå under renoveringstiden.

På andra sidan ån slutförs byggarbetena på musikhuset Fuga och parkeringshuset i anslutning till teatern och ämbetshuset. På väg till jobbet möter jag ofta byggarbetare från de här projekten som korsar Teaterbron med en kaffemugg eller en burk energidryck i näven.

På Västra Strandgatan har det under den senaste tiden dykt upp nya inplastade hus och lastpallsvis med nya fönster.

I korsningen mellan Västra Strandgatan och Auragatan snävar renoveringen av stadshuset in både körfilen och leden längs ån. Den cyklist som inte lyder trafikmärket och stiger av cykeln och leder den genom den smala passagen fram till övergångsstället blir dagligen upplyst om sitt brott av vänner av ordning: ”Pyörät talutetaan!”.

Sträckan mellan Auragatan och domkyrkotorget är fri från inplastade hus och byggljud och bjuder på en stunds vila för ögon och öron.

Framme i mitt arbetsrum i Astra har jag utsikt mot renoveringen av Åbo Akademis huvudbibliotek och en ny omgång plastskynken, byggställningar, fanerskivor och baracker. I bakgrunden syns Åbo domkyrka som också är stängd för renovering just nu.

Längs den här smala remsan av universum verkar det åtminstone inte vara så illa ställt med byggandet.

Det är frustrerande att tillbringa sommaren i ett inplastat höghus och man kan bli in i själen irriterad av borrljud och metallslammer, och trött på att behöva hitta nya rutter förbi byggplatser.

Å andra sidan betyder det att husbolag här beviljas lån för omfattande renoveringar – i andra delar av Finland är det ingen självklarhet längre – och att offentliga byggherrar har råd att satsa pengar på nybyggen och renoveringar. Det vore betydligt mer alarmerande om det blev sommar och det inte syntes till en enda byggarbetsplats.

Här kan du läsa fler kolumner av Siv Sandberg.