En resa till Sydkorea – ett land utan barn?

Vi reste till Sydkorea i våras med våra två barn. Landet mötte oss med K-popfenomenet, neonljus, effektiv kollektivtrafik, otaliga skönhetssalonger och en nästan overklig känsla av ordning och reda. M

en det som fastnade starkast var inte maten, templen eller tekniken, utan frånvaron av barn.

På tunnelbanan satt vuxna i tyst koncentration med blickarna fästa i sina telefoner. På restauranger var det par, kollegor och vänskapsgrupper, men nästan inga familjer. På gatorna i Seoul var tempot högt och rytmen vuxen.

Våra barn blev snabbt ett undantag, något som stack ut. Reaktionerna var omedelbara. Våra barn behandlades nästan som kungligheter. Människor log, pekade och viskade. Främlingar kom fram med snacks, små presenter och vänliga ord.

Kontrasten blev som tydligast i Lotte World, världens största inomhusnöjesfält. Vi hade väntat oss ett hav av barn men möttes i stället av långa köer av vuxna som väntade på barnkarusellerna. Det var populärt för par och kompisgäng att gå runt i hyrda skoluniformer, som om de försökte återuppleva en barndom som kändes långt borta.

Samma sak upprepades vid många av stadens gratisattraktioner för barnfamiljer. Det fanns gratis ”barnparkering” i museer, lekparker och vid idrottsevenemang. På baseballmatchen vi besökte, med nästan 12 000 åskådare, var vår dotter stundvis det enda barnet i lekutrymmet tillsammans med tre barnvakter.

Det vi upplevde är inte bara en känsla, utan en spegling av en verklig nationell kris. Sydkoreas låga födelsetal har beskrivits som en nationell nödsituation av Jaemin Lee, professor vid Seouls nationella universitet. Han menar att uttrycket knappast är överdrivet när prognoser visar att landets befolkning kan halveras före sekelskiftet.

Nativiteten, som rasat i flera år, nådde botten 2024 med cirka 0,7 barn per kvinna. För att förstå hur extremt lågt det är kan man jämföra med Europa. Frankrike, där debatten om pensioner och en åldrande befolkning redan är intensiv, ligger ändå på omkring 1,68 barn per kvinna, alltså mer än dubbelt så högt som Sydkorea. För att ett samhälle ska kunna upprätthålla sin befolkning krävs ungefär 2,1.

Det offentliga livet kändes designat för arbete, konsumtion, skönhet, vuxenkul och effektivitet, inte för familjeliv.

Det märktes tydligt i vardagen. Vi såg tomma lekplatser mellan höga bostadshus och köpcentrum fyllda av vuxna men inga barnvagnar. Det offentliga livet kändes designat för arbete, konsumtion, skönhet, vuxenkul och effektivitet, inte för familjeliv.

Varför föds det så få barn?

En viktig faktor är ekonomin. Att skaffa barn i Sydkorea är dyrt. Bostäder i Seoul är extremt kostsamma och utbildningssystemet är känt för sin hårda konkurrens. Många familjer lägger enorma summor på privat undervisning för att barnen ska lyckas i ett system där prestation nästan avgör framtiden.

Jaemin Lee påpekar också att detta sker trots att regeringen satsat omkring 247 miljarder dollar sedan 2006 på åtgärder för att höja nativiteten.

Arbetskulturen spelar också en enorm roll. Sydkorea är känt för långa arbetsdagar och höga krav. Många unga upplever att de måste välja mellan karriär och familj. Samtidigt är könsrollerna fortfarande relativt traditionella, och många kvinnor känner att ansvaret för hem och barn faller oproportionerligt mycket på dem.

Men det finns också försiktiga tecken på hopp. Under våren 2026 rapporterade sydkoreanska myndigheter den största ökningen av födelsetalet på 15 år. Antalet födda barn ökade med över sex procent mellan 2024 och 2025, detta är den kraftigaste ökningen sedan 2010.

För oss blev resan något mer än en semester. Den blev en påminnelse om vad barn faktiskt tillför ett samhälle. Vi såg hur människor mjuknade när de såg våra barn. Hur främmande människor log, gav snacks och små presenter åt barnen samt tackade oss för att resa till Seoul med barnen. Våra barn väckte något som saknades i det offentliga rummet: spontanitet, lekfullhet och värme (kanske lite trötthetsskrik och syskonbråk också…)

När vi kom hem tänkte jag mycket på detta, kanske är det lätt att ta barn för givna. Att se dem som högljudda eller något som måste ”passa in” i vuxenvärlden. Men efter Sydkorea tänker jag tvärtom. Barn är liv i det offentliga rummet, skratt och tokiga frågor i kollektivtrafiken, gråt när det blir för mycket av allt, lek i parker och en känsla av framtidstro.

Kanske behöver vi därför stanna upp och fundera på hur familjeliv bättre kan passa in i arbetslivet och samhället överlag. Prata positivt om rusningsåren och säkerställa möjligheten för flera att få barn med satsningar för att hjälpa de ofrivilligt barnlösa.

Kanske borde vi vuxna och i synnerhet beslutsfattare sätta barnen först lite oftare. För när barn börjar försvinna från gator, restauranger och vardagsliv förändras också samhällets själ.

Här kan du läsa fler kolumner av Johanna Molin.