Cancerresultaten i Finland släpar efter – strukturerna måste åtgärdas nu
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Yles MOT-program ”Elämäni hinta” lyfte nyligen fram en oroande utveckling: Finland har halkat efter de övriga nordiska länderna i cancerbehandling.
Det handlar inte om en enskild brist utan om ett strukturellt problem som syns i varje steg av patientens vårdkedja.
En central utmaning är tillgången till vård. Inom primärvården kan den första kontakten vara en sjukskötare, och vägen från hälsocentralläkare till specialistbedömning förutsätter en remiss.
Finland ligger i botten tillsammans med Lettland och Slovakien när det gäller att använda nya läkemedel som förbättrar behandlingsresultaten vid många cancerformer.
Varje steg innebär ytterligare fördröjning. Samtidigt görs färre bilddiagnostiska undersökningar än i jämförelseländerna, vilket ytterligare bromsar diagnostiken.
Situationen förvärras av att Finland i mindre utsträckning än de flesta europeiska länder använder nya immunonkologiska läkemedel som förbättrar behandlingsresultaten vid många cancerformer.
I detta avseende ligger vi i botten tillsammans med Lettland och Slovakien. Detta är inte bara en statistisk iakttagelse, utan återspeglas i patienternas prognos.
Forskningsläget är tydligt: tidig diagnostik förbättrar prognosen. Det är också väl känt att en tätare integration mellan primärvård och specialiserad sjukvård påskyndar vägen till rätt diagnos och förkortar väntetiderna till behandling.
Målet är enkelt: att föra specialistkompetensen närmare patienten och samtidigt stärka primärvårdens förmåga att i tid identifiera allvarliga sjukdomar.
I flera länder har man uppnått goda resultat genom att låta specialister arbeta närmare primärvården.
Tillsammans med professor Jussi Mertsola har jag lagt fram en fullmäktigemotion för att främja dessa verksamhetsmodeller.
Målet är enkelt: att föra specialistkompetensen närmare patienten och samtidigt stärka primärvårdens förmåga att i tid identifiera allvarliga sjukdomar.
Utan strukturella förändringar kommer Finland inte att kunna minska avståndet till de övriga nordiska länderna.
De nu uppmärksammade försämrade behandlingsresultaten visar att det inte längre finns tid att dröja. Det handlar inte bara om resurser, utan framför allt om hur de befintliga resurserna organiseras.
En ändamålsenlig nivåindelning av vården och ett smidigt samarbete mellan primärvård och specialiserad sjukvård är avgörande.
Utan strukturella förändringar kommer Finland inte att kunna minska avståndet till de övriga nordiska länderna.