Det finländska räddningsväsendet klarar sig inte utan avtalsbrandkårerna
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det finländska räddningsväsendet är i vardagen i avgörande grad beroende av avtalsbrandkårerna.
Detta är inte en åsiktsfråga, utan ett praktiskt faktum: på många orter är avtalsbrandkåren den enhet som först rycker ut, är först på plats och inleder hjälparbetet när minuterna är avgörande.
Om avtalsbrandkårernas verksamhetsförutsättningar urholkas försvagar det räddningsväsendets förmåga att skydda människors liv och egendom – och på vissa områden kollapsar den i praktiken.
I välfärdsområdena söker man besparingar som i budgettabellerna kan se små ut, men som är ödesdigra för avtalsbrandkårernas verksamhet.
Utvecklingen går i en farlig riktning.
I Egentliga Finland och södra Karelen har avtal med avtalsbrandkårer redan sagts upp, och även i andra välfärdsområden söker man besparingar som i budgettabellerna kan se små ut, men som är ödesdigra för avtalsbrandkårernas verksamhet.
När ersättningarna skärs ner, avtalen förminskas eller villkoren stramas åt är effekterna allt annat än kosmetiska.
Det leder till sämre utryckningsberedskap, urholkad kompetens, eftersatt materiel och utbildning samt till att frivilliga tröttnar och slutar.
Detta står i skarp kontrast till regeringens egna riktlinjer. I regeringsprogrammet konstateras ordagrant: ”Avtalsbrandkårernas ställning och funktionsförmåga tryggas.”
I fina tal erkänns avtalsbrandkårerna som nödvändiga, men ute på fältet försämras deras förutsättningar.
Samma budskap upprepas i statsrådets redogörelse om den inre säkerheten daterad den 11 september 2025: avtalsbrandkårerna spelar en viktig roll som första insatsenheter och producenter av räddningstjänster, och deras verksamhetsförutsättningar måste säkerställas.
I fina tal erkänns avtalsbrandkårerna som nödvändiga, men ute på fältet försämras deras förutsättningar.
Om avtalsbrandkårerna är så viktiga som det sägs på papper, varför tillåts de då hamna i en situation där avtal sägs upp och besparingar tas just därifrån de inte borde tas?
Det räcker inte med att hänvisa till välfärdsområdenas självstyre.
Räddningsväsendet är en kärnfråga för den inre säkerheten, och staten har ansvar för att säkerställa att styrning, finansiering och lagstiftning inte leder till en nedmontering av systemet.
Man måste säga högt vad som händer om avtalsbrandkårernas ställning försvagas permanent.
Yrkesbrandmän kan inte rekryteras över en natt, och materiel eller stationsnät byggs inte upp från ett tomrum.
Följden blir längre insatstider, större skador och en hårdare belastning på de enheter som blir kvar. Priset betalas i slutändan mångdubbelt – och i värsta fall i människoliv.
Avtalsbrandkårerna är en del av den övergripande säkerheten och försörjningsberedskapen.
De får inte behandlas som ett ”mjukt” sparobjekt i budgetarna. Regeringen och inrikesministeriet måste göra det som utlovats: trygga avtalsbrandkårernas ställning och funktionsförmåga i praktiken, inte bara i festtal.