Tack för ett berusande Tove Jansson-maraton
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
En sommarkväll 2001 var jag på väg hem från Sverige till mammas hem i Åbo. Jag hade hört nyheten om Tove Janssons död och stod på fördäck och grät. Nu är Finland tomt, sade jag till mig själv.
Jag vill tacka alla dem som nu fyllt Finland med ett berusande Tove Jansson-maraton i tv. Det var överväldigande fint!
En gång hamnade jag på ett seminarium i Harvard i USA där också en redaktör från den svenska kulturtidskriften Ord och Bild var.
När han hörde att jag var finlandssvensk sade han att vi ju har en Nobelpriskandidat. Jaså, sade jag.
Tove Jansson förstås, sade han.
Jag vet inte om han förmedlade sina tankar till Nobelkommittén.
Det ryktades en tid om att Astrid Lindgren och Tove Jansson skulle vara ett förnämligt val av nobelpristagare i litteratur. Men en vän säger att Tove i så fall hade krupit under soffan.
Ett litet skrutt, som förirrat sig under min tv-stol frågade under årets Tove Jansson-maraton: Hördu, skrev Tove Jansson allt det där på finska?
Nä nä, svarade jag. Aj, sade skruttet, jag bara undrade.
Man får undra, sade jag. Skruttet tystnade, ett sakta snarkande, det lät som vågskvalp i Pellinge.