Avlagringar av rasism i Finlands historia – uppslagsverkens kunskap om ”ras”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Uppslagsverk kunde få en väldigt stor genomslagskraft, och ansågs ofta tillförlitliga.
De senaste veckorna har jag suttit med en rätt så motbjudande del av mitt forskningsprojekt. I min forskning fokuserar jag på hur europeisk kolonialism är närvarande på många olika sätt i den klassiska musiken och musikkulturen under det finländska 1920- och 1930-talen.
Rastänkandet och ”rasvetenskapen” kan ses som en förlängning på kolonialismen, som ett sätt att legitimera de maktförhållanden som skapats genom europeisk kolonialism.
Jag har de senaste veckorna analyserat uppslagsverket Nordisk familjebok, som var i allmän användning i början av 1900-talet för att skapa mig en bild om olika sätt att tänka om olika folkgrupper.
Jag har läst vad Nordisk familjebok skriver under sökord som ”Människoras,” ”Oceaniens befolkning” och ”Polynesier” som bakgrund till hur människor från Tahiti uppfattades i början av 1900-talet.
För min forskning om den afroamerikanska sångaren Marian Anderson analyserar jag sökord som ”n-ordet” och ”amerikanska n-frågan”.
Det är häpnadsväckande hur omfattande just artiklarna som bottnar i ”rasvetenskapen” är i de två olika upplagor jag studerat.
Människor och folkgrupper klassificerades enligt kroppens yttre kännetecken som till exempel hudfärg, ögonfärg och -form, hårfärg och -form, längd, ansiktsform och formen på kraniet.
Nordisk familjebok från 1929 skriver uttryckligen att man borde arbeta mot en ”för mycken rasblandning”. Vilket visar hur tankar om eugenik och rasistiska och hierarkiserande klassificeringar blivit allt starkare under de första årtiondena av 1900-talet.
I sin forskning om kunskapsanspråk om människoraser i svenska uppslagsverk under 1800- och 1900-talet skriver den svenska historikern Martin Ericsson att uppslagsverken rasifierade mänskligheten påfallande länge, i frågan om Bra Böckers lexikon till exempel in på 1980-talet.
Trots att vi i dagens läge oftast sätter citattecken kring ord som ”rasbiologi” och ”rasforskning” för att indikera att det handlar om pseudovetenskap, var rastänkandet länge en legitim del av olika vetenskapliga fält.
Uppslagsverk kunde få en väldigt stor genomslagskraft, och ansågs ofta tillförlitliga.
Trots att vi i dagens läge oftast sätter citattecken kring ord som ”rasbiologi” och ”rasforskning” för att indikera att det handlar om pseudovetenskap, var rastänkandet länge en legitim del av olika vetenskapliga fält.
Rastänkadet präglade även kulturen och i olika utsträckning präglades kulturella föreställningar om olika människor av rasifiering.
I min forskning analyserar jag hur sången ”Rarahu” av Sulho Ranta (1901–1960) bygger på och vidareutvecklar kulturella föreställningar om Tahiti och polynesiska kvinnor.
Ranta komponerade sången 1922, och den blev fort en av hans mest populära verk.
Sången präglas av fransk impressionistisk musik, av 1920-talets kulturella svärmande för det exotiska och utomeuropeiska och av en primitivistisk tanke att lyckan går att finna i en mer ”enkel” tid eller kultur.
Eftersom sången Rarahu inte explicit talar om ras, är det viktigt att som historiker vara nyfiken på olika kulturella och vetenskapliga avlagringar, som kan vara närvarande i sången.
Sången är skriven till en dikt av Severi Nuormaa (1865–1924), som har fått sin inspiration av romanen Le mariage de Loti (Lotis äktenskap) av den franska författaren Pierre Loti (1850–1923).
Boken publicerades år 1880 på franska, men översattes 1917 till finska och väckte stor uppmärksamhet.
Boken genomsyras av ett rastänkande. Olika människogrupper beskrivs på ett hierarkiserande sätt och den fiktiva unga tahitiska flickan Rarahus kropp och sexualitet kopplas direkt till föreställningar om ras.
Polynesierna hade en specifik position inom rasforskningen. Till just den folkgruppen kopplades ofta en högre position i rashierarkin, och en skillnad skapades mellan dem och andra folkgrupper i Oceanien och Australien.
De samma stereotypierna finns i Nordisk familjebok, som 1929 skriver att polynesierna såväl ”kroppsligt som andligt höra till jordens bäst utrustade folk”, vars drag ofta är ”fagra”.
Enligt uppslagsverket var äktenskapet ofta ”löst” och ”moralen föga sträng”. Allt sedan de första europeiska kontakterna med Tahiti på 1760-talet har just dessa föreställningar upprepats i olika former i reseberättelser, i konst, litteratur och musik.
I början av 1900-talet hade Paul Gauguins (1848–1903) målningar från Tahiti och Marquesasöarna en stor genomslagskraft, liksom hans självbiografiska texter som ofta på ett explicit sätt beskrev hans sexuella relationer med flickor och unga kvinnor.
Våld, krig, folkmord, förslavande och våldtäkter har legitimerats av rasistiska hierarkier.
Trots att jag redan länge sysslat med rasismens historia kan jag inte låta bli att bli illa berörd.
Kategoriseringarna och klassificeringarna av olika fysiska egenskaper har haft direkta följder för människor och människogrupper. Våld, krig, folkmord, förslavande och våldtäkter har legitimerats av rasistiska hierarkier.
Länge fanns en föreställning om att rastänkandet tog slut efter andra världskriget. Kanske är det just därför som också historiker länge undvek att ta itu med forskningen om rasism.
Nu då jag är på slutrakan med min egen doktorsavhandling kan jag inte låta bli att se hur mycket mer forskning om rasism – både i det förflutna och i samtiden – som behövs.
Rasismen är inte en marginell fråga, utan är ett av fundamenten i det europeiska tänkandet och kulturen.
Här kan du läsa fler kolumner av Marika Kivinen.