Hur kan vi orientera oss i en allt mer kaotisk värld?

Vad är propaganda i vår postfaktiska tidsera? Om vi redan har tappat tron på fakta eller etablerade sanningar, vad är propaganda?

Den postfaktiska eran karakteriseras av ett politiskt klimat där fakta verkar ha allt mindre betydelse för att forma den allmänna opinionen.

Men om vi redan har tappat tron på fakta eller etablerade sanningar, vad är propaganda? Eller omvänt: om allt framstår som propaganda, hur kan vi orientera oss i en allt mer kaotisk värld?

Propaganda definieras ofta som ett sätt att förvrida eller förvränga saker för att gynna den egna sidan i kampen. Men samtidigt uppstår det ett tvetydigt spänningsfält mellan propaganda och fakta.

Jag läste nyligen Mika Suonpääs utmärkta bok ”Infosoturit” (Gaudeamus) som handlar om den antikommunistiska propagandacentralen Entente Internationale Anticommuniste i mellankrigtidens Europa.

Denna rätt obskyra organisation hade som uppgift att verkställa påverkningskampanjer till den europeiska samhällseliten, men strävade även att påverka den politiska debatten via egen antikommunistisk nyhetsförmedling.

I Finland fanns även ett flertal sympatisörer och medverkande, bl.a. K.S. Laurila, Arne Somersalo och Gustaf Mannerheim.

Det internationella nätverkets syfte var att påverka den politiska debatten genom att samla och sprida negativ information om kommunismen.

Balansen mellan propaganda och fakta var redan då en central del av påverkningskalkylerna, eller för att citera K.S. Laurila: “Predika så lite som möjligt, låt faktan sköta om predikandet.”

Fakta kunde med andra ord användas effektivt för både antikommunismens och antifascismens sak, men dessa organisationer hade rätt olika målgrupper.

I min egen forskning om den antifascistiska sidan framstår även fakta som ett politiskt vapen. Under mellankrigstiden grundades ett flertal organisationer och kommittéer som baserades på en liknande idé om att samla och sprida fakta om fascismen, men med fokus på dess brott och terror.

Fakta kunde med andra ord användas effektivt för både antikommunismens och antifascismens sak, men dessa organisationer hade rätt olika målgrupper.

Antikommunismen var främst riktad till samhällseliten, medan den antifascistiska verksamheten var framförallt riktad till massorna och de intellektuella.

I de flesta fall handlade det inte om att förvränga eller fabricera fakta, utan om en strävan att använda fakta politiskt.

Propaganda behöver alltså inte baseras på ”falsk information”, utan det är syftet som är avgörande: viljan att aktivt påverka hur människor känner, tänker, och agerar.

Som den svenska Myndigheten för Psykologiskt Försvar utrycker det för vår tid: ”Propaganda är budskap som genom bilder, språk eller symboler vill påverka vad ett stort antal mottagare har för åsikter, värderingar eller hur de beter sig.”

Propaganda behöver alltså inte baseras på ”falsk information”, utan det är syftet som är avgörande: viljan att aktivt påverka hur människor känner, tänker, och agerar.

Tyvärr möjliggör en alltför öppen definition av propaganda-begreppet att all spridning av information kunde beskrivas som en form av propaganda.

Idag är det speciellt i högerpopulisternas intresse att sudda ut gränsen mellan upplysning, bildning, påverkning, och propaganda.

Desinformation (det vill säga felaktig eller manipulerad information) hör till dagens politiska vardag, och vi kan följa med i realtid hur fakta-begreppet urvattnas.

I högerpopulisters retorik förvandlar frågan till en kamp om ”vems” fakta som är korrekt, eller vem som har den ”bästa faktan”.

Samtidigt bör det erkännas att – förutom i teknokraters dagdrömmar – har ren fakta aldrig styrt politiken, utan politiken har styrt vår uppfattning om informationens relevans.

Fakta talar sällan för sig själv, utan för att göra uppbyggande politik av fakta måste det förankras till demokratiska berättelser, narrativ och identiteter.

Inför de svenska riksdagsvalen i september 2026 talar man redan om hur myndigheter bör aktiveras för att motverka ”otillbörlig informationspåverkan”, det vill säga främmande/utländska aktörer ”som på ett skadligt sätt försöker påverka, störa och styra det offentliga samtalet”.

Tiden för den allmänna propagandan är över, den individualiserade propagandans tid är här.

Det är oklart hur sociala medier och deras vinklade algoritmer kan kontrolleras i och med att de inte passar in i staters sätt att dela upp inhemska och utländska hotbilder.

I den moderna tappningen är propagandan personlig, riktad till dina egna preferenser.

Tiden för den allmänna propagandan är över, den individualiserade propagandans tid är här.

Då blir fakta även individualiserat och etablerade, kollektivt accepterade sanningar löses upp som brustabletter i det politiska vattnet. Där stortrivs de högerpopulistiska hajarna.

Här kan du läsa fler kolumner av Kasper Braskén.