När ett stall är mera än ett stall
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag blev hästflicka när jag var nio år och är det ännu 40 år senare. Nåja, mera hästtant än flicka idag kanske, men i alla fall.
Det finns roller man stiger in i för en tid för att sen lämna bort. Sen finns det roller som följer en genom livet. Jag blev hästflicka när jag var nio år och är det ännu 40 år senare. Nåja, mera hästtant än flicka i dag kanske, men i alla fall.
Mycket har förändrats med åren. Jag rider nu mera sporadiskt i stället för regelbundet. Jag skulle aldrig sätta mig på en häst utan skyddsväst (och hjälm förstås) och oroar mig mycket mera för hur långt det är till marken.
Men känslan av triumf när jag idag lyckas ta mig upp på en häst liknar den jag kände när jag som mycket liten tjej lyckades kravla mig upp i en sadel.
Vad är det som lockar med hästar? Det finns många teorier om det här. För mig handlar det om tre saker. Delvis har det att göra med att få uppleva något annorlunda. Även när jag red regelbundet var det alltid spännande att få sätta sig på en hästrygg. Man fick se världen från ett annat perspektiv. Och i ett annat tempo. Sen gick det inte alltid heller som planerat. Vilket gett minnen för livet.
Det handlar kort och gott om vänskap där en häst eller hästar förenar, men där mycket annat också får betydelse.
Det handlar också om gemenskap. Att göra saker tillsammans med både hästar och människor. Fysiska aktiviteter som att mocka, rykta och släpa sågspånssäckar. Och prat om allt och inget.
Det handlar kort och gott om vänskap där en häst eller hästar förenar, men där mycket annat också får betydelse. Som alla platser där människor möts kan stall också innebära mobbning och ensamhet, men jag har haft lyckan att få uppleva den positiva formen av stall.
Jag har även alltid älskat lugnet i stallet. Det sitter inte i väggarna. Lugnet är något man lär sig. Hästar är flockdjur. De läser av sin omgivning. Är omgivningen spänd är de spända. Är du lugn är de oftast lugna. Och när det behövs kan de också dela med sig av sitt lugn. Kort och gott blir man lugn i stallet för att man lärt sig att det är en plats för lugn.
Att vara hästtjej, eller tant, har alltså gett mig mycket positivt. Men det är också en roll som kommer med smärta. I nåt skede måste man säga farväl till djuren man älskar. Ett stort djur lämnar ett stort hål efter sig.
Vad gör man när ingen längre väntar på en? Är ett stall utan en häst längre ett stall? Det sägs att sorgen är priset man betalar för kärleken. Ibland kan priset kännas för högt. Men det är ändå bättre än alternativet. Att inte ha fått uppleva allt det man fått uppleva.
För den som älskar hästar är ett stall därmed mycket mera än bara en plats där hästar bor. Ett stall är ändå inte en plats för alla – det finns, har jag hört, de som inte alls tycker om hästar.
Men man kunde hoppas att alla hade en plats som var som ett stall. En plats för äventyr, gemenskap och lugn. Vilka platser fungerar så för dig? Hur kan vi skapa sådana platser för varandra?