Fokusera på effekten, inte själva organisationen

Den tredje sektorn utför ett omfattande och värdefullt arbete inom många olika områden och producerar med små medel verksamhet som har stor betydelse och effekt.

Den senaste veckan har det varit mycket fokus på vilken typ av organisationer som kan få så kallade STEA-bidrag och vilka kriterier som ska ligga till grund för finansieringen.

Jag upplever att den här infallsvinkeln riskerar att leda diskussionen bort från det som egentligen borde vara det centrala, nämligen vilket värde verksamheten skapar och vilka resultat den uppnår.

Den pågående debatten skapar ett negativt narrativ om tredje sektorns roll och det arbetet som görs inom organisationerna nedvärderas. Istället för att i första hand fokusera på vilken sorts organisation det handlar om, borde större vikt läggas vid själva verksamheten och dess effekter.

Uppfyller verksamheten sitt syfte? Bidrar den till att förbättra människors livssituation, förebygga problem och stärka samhällets välmående?

Det är frågor som borde stå i centrum när beslut om finansiering fattas.

Den tredje sektorn utför ett omfattande och värdefullt arbete inom många olika områden och producerar med små medel verksamhet som har stor betydelse och effekt. Den här biten glöms ofta bort i den offentliga debatten.

Fokus får inte vara på vilken organisation som gett den här hjälpen, utan att hjälpen ges.

Särskilt det förebyggande arbetet är av stor betydelse, även om dess effekter ibland kan vara svåra att mäta på kort sikt.

Hur mäter man värdet av att en ung människa inte utvecklar psykisk ohälsa tack vare ett tidigt stöd?

Hur räknar man effekten av att en äldre person slipper ensamhet eller att en familj får hjälp innan problemen vuxit sig så stora att sociala insatser blir nödvändiga? Det är ofta först när det förebyggande arbetet uteblir som dess verkliga värde blir synligt.

Fokus får inte vara på vilken organisation som gett den här hjälpen, utan att hjälpen ges.

Genom att stöda människor i ett tidigt skede kan man minska både mänskligt lidande och samhällets kostnader.

Investeringar i förebyggande arbete är därför inte bara en fråga om solidaritet och medmänsklighet utan också om långsiktig samhällsekonomi. När problem kan förebyggas minskar behovet av betydligt dyrare och mer resurskrävande insatser inom social- och hälsovården längre fram.

I Finland har vi traditionellt inte haft en kultur där vi delar in organisationer i ”goda” och ”dåliga” utifrån deras bakgrund eller identitet.

Istället har vi värdesatt ett starkt civilsamhälle med en mångfald av aktörer, perspektiv och arbetssätt. Det är en styrka som vi bör värna om även i framtiden.

Under min tid både på undervisnings- och kulturministeriets ungdomsenhet och senare som minister hade vi en synnerligen klar linje - vi stöder organisationernas egna idéer och verksamhet men med vissa kvalitetskrav.

Visst, vi gav också poäng för t.ex. jämlikhet och jämställdhet, men det handlade om att inkludera flera i verksamheten - inte exkludera.

Vi får inte heller glömma bort att många samhällsreformer har vuxit fram genom idéer och initiativ från organisationer och medborgarrörelser. Organisationer har identifierat problem, utvecklat nya arbetssätt och visat att förändring är möjlig långt innan lagstiftning eller offentliga strukturer hunnit i kapp.

Tredje sektorn ska inte ses som ett hot mot det offentliga utan snarare som ett komplement. Detta ser vi inte minst på den finlandssvenska arenan, där organisationerna utför sådant arbete som det offentliga sköter på finska. Utan dessa organisationer skulle det alltså inte finnas jämlika förutsättningar på finska och svenska.

Den verkliga frågan är därför inte vilka organisationer som borde få finnas. Frågan är vilka verksamheter som gör Finland till ett bättre samhälle.

Fokus bör ligga på verksamhetens kvalitet, relevans och resultat. Om vi låter den frågan styra diskussionen får vi också en mer konstruktiv debatt och sannolikt bättre beslut.

Här kan du läsa fler kolumner av Sandra Bergqvist.