Har du skrivit texten själv?

Det är den teknik som funnits i ens egen barndom som ses som det riktiga skrivandet, medan nya verktyg som underlättar skrivprocessen ses som fusk.

”Använd inte skrivmaskin”, skrev den författaren C. S. Lewis år 1959 i ett brev. Skriva för hand var det enda riktiga. Författaren Cormac McCarthy skrev i sin tur alla sina klassiker på en begagnad skrivmaskin, och ville inte befatta sig med datorer även om han skrev långt in på 2000-talet. Fantasyförfattaren George R. R. Martin skriver sina romaner på en dator utan internetanslutning och håller sig till ett program från 1987.

Motståndet mot ny teknik är inte något nytt fenomen inom kreativt skrivande. Jättelångt bakåt i tiden verkar man dock sällan vilja sträva, utan det är den teknik som funnits i ens egen barndom som ses som det riktiga skrivandet, medan nya verktyg som underlättar skrivprocessen ses som fusk.

Att skriva med fjäderpenna på pergament sågs knappast heller som riktigt skrivande av dem som tvingats hugga in sina budskap i runstenar.

I skolvärlden ser vi samma fenomen. När jag gick i grundskolan var det fusk att skriva på dator, för stavningskontrollen rättade ju språkfelen, man behövde inte anstränga sig för att producera en vacker och läslig handstil, och det var lite för lätt att i efterhand redigera sin text om man planerat lite slarvigt. Studentprovet i modersmål skulle skrivas för hand med arkivbeständigt bläck.

Några år senare kunde studentprovet skrivas med blyertspenna, för då kunde man plötsligt anses vara en god skribent även om man ibland behövde använda suddgummi.

Nu skrivs studentprovet på dator i en sluten miljö utan stavningskontroll och internet. Vissa förespråkar att flera hjälpmedel kunde användas. Andra tycker att vi redan gått alldeles för långt.

Nu när generativ artificiell intelligens hittat in i samhället står vi inför något nytt.

Samtidigt påminner argumenten om det vi hört tidigare, oberoende om det är datorn, skrivmaskinen eller fjäderpennan man motsatt sig. Nya verktyg förändrar skrivandet i grunden, och även om det kan kännas lockande att sticka huvudet i sanden och låtsas som att AI inte finns, är det ändå ett faktum vi måste förhålla oss till.

För många känns det självklart var AI-gränsen går. Problemet är att det för någon annan är lika självklart att den går någon annan stans.

I nätforum för kreativt skrivande är läsare, skribenter och förläggare eniga om att AI-genererade texter inte är riktig litteratur, och den som söker testläsare eller skickar in ett manus till förlag måste intyga att det inte är AI. Men när det kommer till att använda AI som ett hjälpmedel och verktyg som komplement till det egna skrivandet går åsikterna isär.

Hur mycket kan man använda AI innan det inte längre är man själv som skrivit texten? Får man bolla idéer med AI? Använda AI för att söka fram bakgrundsinformation? Får AI föreslå synonymer? Får AI korrekturläsa? Får AI göra dialogen smidigare? För många känns det självklart var gränsen går. Problemet är att det för någon annan är lika självklart att den går någon annan stans.

I skolvärlden står vi inför samma gränsdragning. Vi ska lära elever att använda AI på ett bra sätt, som ett verktyg, samtidigt som vi inte är överens om vad det innebär. Introducerar vi hjälpmedlen för tidigt eller i för stor utsträckning får eleverna luckor i sina grundläggande färdigheter, men undviker vi dem helt lär de sig inte att använda dem.

Har jag skrivit den här kolumnen själv? Jag gjorde en AI-sökning för att hitta vilken författare som motsatte sig skrivmaskiner, jag skrev den på dator med ett ordbehandlingsprogram som markerar stavfel och räknar tecken, och jag slog upp en preposition jag var osäker på i en nätordlista. Förkastligt fusk, eller en rimlig användning av skrivhjälpmedel? Det beror på vem man frågar.

Här kan du läsa fler kolumner av Henrika Simons.