Journalisten från Gaza har sorg i blicken

Han berättar att hans hem träffades i en av de israeliska attackerna. Han skadades medan hans son dödades.

En höstdag har jag äran att för en kort stund träffa Ahmed Abu Artemi. Vi har inte mycket tid, men mötet berör mig. Han har varit journalist i Gaza fram till för ungefär ett år sedan då han lämnade Palestina. Eftersom han ger intervjuer och har engagerat sig i samhällsdebatten som människorättsaktivist är det okej att jag skriver ut hans namn, något som ibland är riskfyllt i dessa sammanhang.

Artemi är lugn, artig, och ler då vi hälsar, men är samtidigt uppenbart sorgsen. Det är fullt förståeligt. Det handlar både om allt dödande och all förstörelse som drabbat Palestina och folket där och om hur han själv har drabbats.

Han berättar att hans hem träffades i en av de israeliska attackerna. Han skadades medan hans son dödades. Sammantaget har cirka 20 000 palestinska barn dödats de två senaste åren.

Det var svårt att hitta hus att sova i efter attacken eftersom många ansåg att det innebär förhöjd risk att inhysa en journalist i Gaza. I efterhand vet vi att det inte var tryggt någonstans för någon.

Finland står på fel sida om historien.

Hela stadsdelar har bombats till ruiner. Människor bor idag i tält under hemska förhållanden. Han beklagar att diskussionen om det som har skett och sker i Palestina ofta reduceras till en fråga om antingen politiska åsikter eller viftas bort med hänvisning till att konflikten är så oerhört komplex: ”Det måste finnas någonting innan politiken, någonting som vi alla är överens om. Det är internationellt rätt och mänskliga rättigheter.”

Det här anser han att Israel struntar i, vilket omvärlden accepterar på ett sätt som undergräver hela systemets trovärdighet. Det handlar om ett system som gynnat speciellt små stater, som Finland, vilket ständigt betonas i våra centrala, officiella linjedragningar.

Jag önskar att vi i Finland kunde berätta någonting konstruktivt och positivt om vårt lands politiska handlingar i frågan, men det är snarare tvärtom. Finland står på fel sida om historien. Vi får inte ens till stånd ett erkännande av Palestina trots att vi officiellt förespråkar en tvåstatslösning. Vapenhandeln fortsätter.

Finland drar genom den sannfinländska ministern nu andra gången och denna gång mer definitivt in stödet till UNRWA, en oersättlig hjälporganisation i Palestina där enorm misär fortfarande råder.

Stödet dras in med hänvisningar till misstankar om kopplingar till Hamas gällande en försvinnande liten del av de anställda. Misstankar som det visar sig att redan har utretts.

Artemi frågar: ”Hur kan misstankar om en sådan sak leda till detta medan det som Israel har gjort öppet utger sig för att ha gjort, alltså massdödande av civila, inte får följder?”.

Ja, vad kan jag svara. Det är skamligt. Omoraliskt. Jag har tryckt på den röda knappen då vi röstat om regeringens förtroende och då vi har röstat om försvarsministerns förtroende. Jag har inte köpt argumentet att vi av säkerhetspolitiska skäl måste åka till Israel och smila upp oss med den minister som föreslagit nya krigsbrott.

Finlands anskaffningar av missilförsvar kan inte vara behäftade med sådana kriterier. Finland bad om offerter och gjorde ett val. I det valet ingick inte att under alla omständigheter ge upp anständigheten.

Internationella brottmålsdomstolen har de facto genom arresteringsorder efterlyst Israels ledare som misstänkta krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Finlands reaktion? Business as usual, och indraget stöd till FN-organet som ger nödhjälp, sjukvård och utbildning till palestinska flyktingar.

Vi måste kunna bättre.

Här kan du läsa fler kolumner av Johan Kvarnström.