Arbetsplatsens kultur formas i kommunikationen mellan mötena

Publicerad:

Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Kommunikation handlar i grunden om relationer, förtroende och förståelse mellan människor. Vem är då boven då dialogen och kommunikationen inte fungerar?

YH Novia
kvinna med långt hår tittar mot kameran
Camilla Ekman

Vi talar ofta om kommunikation som något stort. Strategier ska förankras, värderingar kommuniceras och förändringar lanseras.

Organisationer investerar tid och pengar i kommunikationsplaner, intranät och ledarskapsutbildningar. Dessa behövs absolut, och jag har själv varit med om att förankra strategier.

Men det behövs så mycket mera.

Ju mera jag studerar kommunikation desto komplexare känns det. Ändå kan det vara mycket enkelt: tonen när någon svarar på en fråga. Det märks när en nyanställd kliver in i kafferummet för första gången. Eller hur kollegerna hälsar på varandra. Eller om du alls hälsar.

Många ser kommunikation som information. Att skicka ett mejl eller lägga ut information på Teams betyder inte nödvändigtvis att vi har kommunicerat för vi har oftast inte eftersträvat en dialog.

Jag började ringa runt och fråga hur mina medarbetare mådde. Underligt nog var det bättre än att boka ett snabbt Teamsmöte.

Kommunikation handlar i grunden om relationer, förtroende och förståelse mellan människor. Vem är då boven då dialogen och kommunikationen inte fungerar? Är det din chef som inte lyckats engagera eller göra sig förstådd? Eller är det du som under presentationen jobbar med annat? Det finns oändligt många faktorer att beakta, men jag tror att vi alla kunde bli bättre om vi stannar upp ett tag och tänker efter.

Hur många gånger har du inte löst frågor i korridoren eller vid kaffekokaren? Det låter säkert bekant. Vi tänker gärna att arbetsplatskulturen skapas av verksamhetens värderingar.

I verkligheten skapas den dagligen genom tusentals små interaktioner.

Jag har funderat mycket på dessa små betydelsefulla möten. Vi borde sätta mera fokus på dem i stället för att skriva kilometerlånga svårtolkade e-postmeddelanden. Dessutom borde vi stanna upp och se till att dessa små möten blir meningsfulla och positiva och inte bara rusa förbi.

Pandemin bröt ut ett par månader efter vår organisationsförändring där jag har en ledande position. De första veckorna handlade då om att vi fick den operativa verksamheten att rulla på ett nytt sätt. På något sätt löste vi det som kom framför en och det började löpa, det mesta på distans.

Men efter en tid kändes det som om jag förlorat greppet om mitt team och måste inse att det behövs annat än meddelanden på Teams, Teams-möten, e-post eller Whatsapp.

Det var en obehaglig känsla av att man misslyckats i ledarskapet och det syntes även i atmosfären.

Vid det laget hade de flesta glömt telefonens viktigaste egenskap. Jag började ringa runt och fråga hur mina medarbetare mådde. Hade jag ett ärende försökte jag oftast ringa, för ”trådarna” på Teams tappades bort och de blev hängande lösa. Då hörde jag snabbt hur andra mådde, hann parera frågor snabbt i stället för att vänta på e-postsvar.

Underligt nog var det bättre än att boka ett snabbt Teamsmöte.

Det är den trygga atmosfären och tilliten som skapar en fin arbetskultur och nya vägar framåt.

Det finns oftast många orsaker till tystnad: En del har fullt upp, andra kanske känner sig nedslagna eller bortglömda. Men det kan också handla om att man omedvetet isolerar sig och tappar initiativet.

Mycket har förändrats sedan dess, men den äkta interaktionen kolleger emellan är fortfarande det viktigaste och telefonsamtalen finns kvar. Det kan handla om korta stunder med en kollega, då du kommer in på en personlig diskussion och plötsligt lär dig nytt som du inte visste om personen. Visst är väl dessa stunder de allra värdefullaste för att lära sig förstå varandra?

Utan försök och misstag sker det ingen utveckling. Det är den trygga atmosfären och tilliten som skapar en fin arbetskultur och nya vägar framåt. Då vågar du komma fram till din förman eller din kollega och säga: ”hördu ja’ ha’ moka”.

Publicerad: