De ser siffror, men jag ser min bror
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Tack, Wendy, för dina starka och träffande ord. Som syster till en bror med IF (intellektuell funktionsnedsättning) och moster till unga vuxna med diagnoser berörde din text mig.
"Allt låter så enkelt, som om varje diagnos vore en ruta man kan kryssa i."
"I verkligheten är diagnoserna aldrig så raka, så enkla, aldrig bara ett kryss i en ruta. För vissa påverkar de hela livet, familjen, framtiden. Allt."
"Det är enkelt att läsa i läroboken om en diagnos, men det är betydligt svårare att förstå verkligheten bakom den."
Du sätter fingret på det beslutsfattarna m.fl. blundar för: bakom miljonnedskärningarna finns riktiga människor, inte siffror.
Det sparas in på dem som inte har en tillräcklig röst.
Din fråga om världen är redo att ge din syster plats är akut central.
Just nu pågår en skamlig kamp i Finland och inom Västra Nylands välfärdsområde (LUVN) för att personer med funktionsnedsättning ska få behålla sin rättmätiga plats i samhället.
Det sparas in på dem som inte har en tillräcklig röst.
Lagstadgade rättigheter smulas sönder av sparkrav: trygg färdtjänst havererar, trygga taxiresor dras in, assistans nekas och ersättningen i arbetslivet sänks till nivåer ingen annan skulle acceptera med mera.
När samhällets skyddsnät sviker på det här sättet, faller ett allt tyngre och ohållbart ansvar på oss anhöriga.
Det handlar inte om lyx, utan om rätten till ett värdigt och likvärdigt liv.
Samhället försöker systematiskt osynliggöra en hel grupp i stället för som utlovat anpassa sig efter dem.
Tack för att du vägrar låta din syster förvandlas till en siffra i ett budgetdokument. Ge aldrig upp din röst, Wendy!