Välfärdsområdena borde belönas för att vården på svenska fungerar
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Den här veckan uppmärksammas svenska veckan och svenska dagen. Rätten att få vård på sitt eget språk är en grundläggande fråga om jämlikhet, trygghet och kvalitet.
Ändå ser vi hur vården på svenska riskerar att försvagas på flera håll i Finland. Jag är orolig för att utvecklingen går åt fel håll och att urbaniseringen och de demografiska förändringarna ytterligare kommer att försämra möjligheterna att få vård på svenska.
Vi måste se till att lagens intentioner förverkligas i människors vardag.
Vi ser redan utmaningar i Nyland, inte minst inom specialsjukvården, men också i större välfärdsområden där svenskan är i minoritet som i Varha, välfärdsområdet i Egentliga Finland.
Det räcker inte att hänvisa till att våra nationalspråk enligt lag ska vara likställda. Vi måste också se till att lagens intentioner förverkligas i människors vardag.
I dag finns det alltför stora skillnader i hur välfärdsområdena lyckas tillgodose invånarnas språkliga behov. Därför anser jag att vi behöver nya konkreta incitament för att stärka vården på svenska. Mitt förslag är att välfärdsområdena ska belönas inom finansieringsmodellen om de lyckas erbjuda vård på båda nationalspråken enligt klienternas önskemål.
Genom att införa en sådan mätare i finansieringsmodellen skulle vi tydligare premiera de välfärdsområden som satsar på fungerande tvåspråkig service. Det skulle också sända en viktig signal om att vård på svenska inte är en tilläggstjänst eller något som erbjuds när resurserna råkar räcka till. Det är en lagstadgad rättighet som ska förverkligas i praktiken. Förstås måste också vården fungera på finska.
Det behövs också fungerande strukturer och ett tydligt ledningsansvar för att trygga vården på svenska.
Jag ser också möjligheter i den planerade egenläkarmodellen. Den kan bidra till att vårdpersonal och patienter matchas bättre utifrån patienternas språkliga önskemål.
Men vi ska inte tro att enskilda reformer löser hela problemet. Det behövs också fungerande strukturer och ett tydligt ledningsansvar för att trygga vården på svenska.
Jag hoppas att vi i Nyland vågar vara ärliga med att dagens strukturer inte är tillräckliga.
Ett konkret exempel är arbetet med serviceplanen för Raseborgs sjukhus inom Västra Nylands välfärdsområde. Att vi behövde använda öronmärkta budgetmedel från riksdagen för att få till stånd en sådan plan visar att det finns brister i hur vi säkerställer den svenskspråkiga vårdens framtid.
Vi behöver gå från vackra formuleringar till konkreta åtgärder. Om vi menar allvar med att Finland är ett tvåspråkigt land måste det också märkas när människor behöver vård.
Välfärdsområden som tar ansvar för detta ska uppmuntras och belönas, inte lämnas ensamma med utmaningen.