Farväl till folkrätten?

På senare tid har vi sett hur etablerade värdenormer luckrats upp och det internationella regelsystemet smulas sönder inför våra ögon.

Överenskomna principer för internationellt umgänge och värden som mänskliga rättigheter ersätts av ett system där den starkares rätt gäller och egna intressen överskuggar tidigare rättsnormer.

Nya organisationer som FN och Europarådet gav efter senaste världsbrand hopp om en bättre värld med spelregler för internationella relationer och krishantering. Dessa har senare kompletterats av olika överenskommelser.

Folkrätt blev ett relevant akademiskt ämne.

Ett viktigt framsteg var Internationella brottmålsdomstolen ICC som – med fasorna i det forna Jugoslavien i färskt minne – grundades 2002 i Haag som en tribunal för åtal mot personer som gjort sig skyldiga till folkmord, brott mot mänskligheten eller krigets lagar.

Det undervisar vi om i skolorna. Men hur avlägsen känns inte den tiden idag?

Tjugo år senare har FN degraderats till en tandlös diskussionsklubb där det medlemskap i säkerhetsrådet som Finland fikar efter högst tjänar vårt nationella ego. Brottmålsdomstolens medlemmar förföljs och trakasseras av USA, vår ledstjärna och världspolis för upprätthållande av västerländska värden.

Domstolen har inte gått i de ledband vissa stater önskat.

När tidigare ICC-domaren Pillay tilldelades Nobels fredspris tog Israel genast till Nazikortet och deklarerade hur Goebbels applåderade från helvetet, eftersom hon betecknat Israels dödande av 70 000 palestinier i Gaza som ett folkmord.

Kretsar som man inte kan styra kan man försöka ersätta. Trump har velat ersätta FN med sin egen organisation.

Och USA:s president, som själv eftertraktat priset, lät införa sanktioner mot ICC och hotade strypa hela domstolen.

Kretsar som man inte kan styra kan man försöka ersätta. Trump har velat ersätta FN med sin egen organisation.

I dag prioriterar alla sina nationella intressen framom anständiga internationella spelregler.

Och likt romarna försöker kejsaren i USA styra med söndra och härska-metoden.

Den låter också presidenten närstående affärskretsar vädra morgonluft i den gamla världen. Se bara på Rivieran i Gaza, Grönland, mineralerna i Ukraina, ryska dieseln ...

Internationell press – men intressant nog inte finländsk – återgav härom veckan hur Trumps svärson förhandlat om nyöppning av Nordstream-gasledningen med amerikansk hjälp.

Det är ännu en spark i skrevet på Europa. Och en Trumpklanens satsning på extremhögerns AFD i Tyskland, som också vill öppna gasledningen.

Efter kalla kriget pratade vi om ”historiens slut” då västliga värden och liberal demokrati hade segrat.

Vi invaggades i en falsk tro på egen förträfflighet och lät oss medvetet förblindas om att världspolisen USA aldrig tillåtit amerikanska medborgare att ställas inför rätta för krigsförbrytelser i andra länder.

I stället fokuserade vi lämpligen över islamisters, ryssars, afrikaners eller serbers brott mot fundamentala mänskliga rättigheter.

Vi kan på sin höjd säga ”aja, baja” för massakrerade palestinier i Gaza medan vi fortsätter pumpa in våra skattemedel i militärindustrin i Israel och USA.

Vi minns med saknad politiska ledare som Olof Palme, som då det begav sig höjde rösten mot amerikanernas terrorbombningar i Vietnam eller kallade Francos fascister för ”satans mördare”.

Vi kan på sin höjd säga ”aja, baja” för massakrerade palestinier i Gaza medan vi fortsätter pumpa in våra skattemedel i militärindustrin i Israel och USA.

Det är väl det som är ”värdebaserad realistisk utrikespolitik”?

Har alltså folkrätt och internationella spelregler nu blivit betydelselösa?

Överallt ser vi hur man sluter upp kring sina egna intressen. Och vi kan vara säkra på att ryssar samlar sig kring Putin när man från det elaka utlandet kommer med sanktioner, liksom israelerna sluter upp kring Netanyahu om regimen kritiseras internationellt.

Iranierna tycks ha slutit upp kring sina ledare vid Trumps lockrop till uppror, liksom finländarna gjorde vid vinterkrigets utbrott, till Stalins stora missräkning.

Och Europa, som hittills har velat framstå som en värnare av liberal demokrati och mänskliga rättigheter? Kontinenten hotas nu inifrån av extremkrafter från högerhåll, med öppet stöd från USA och Ryssland som förenas av ett gemensamt intresse av ett splittrat Europa.

Under valhösten ser vi om mullvadsarbetet burit frukt.

Här kan du läsa fler kolumner av Sture Lindholm.