Vi tittar på när ingenting händer

Sune har, vad jag vet, ingen plan för dagen. Han försöker inte få ut så mycket som möjligt av sin tid. Han är upptagen med att vara kattunge.

För två veckor sedan flyttade en kattunge hem till oss. Lilla Sune. Och sedan dess har vi fått en ny form av underhållning: kattungslive.

Det är inte särskilt avancerat. Sune undersöker ett hörn, jagar något osynligt, brottas med en leksak eller somnar mitt i alltihop. Ibland händer det så lite att man nästan undrar varför man sitter där och tittar. Andra gånger är energin så hög att man undrar när han egentligen ska tröttna så att man själv får en lugn stund.

Ungefär samtidigt har Yles Valplive återigen väckt stort intresse. Människor följer valpar som diar, sover och kravlar omkring – i realtid. Det påminner om SVT:s direktsända program ”Den stora älgvandringen”, där man i timmar kan följa älgar som vandrar genom de svenska skogarna.

Det är inte direkt rafflande tv. Ingen tävlar, ingen avslöjar en skandal och ingen behöver ha en åsikt om det som händer.

Ändå har internationella medier som BBC och The Guardian uppmärksammat Valplive som en stor succé. Och vi tittar.

Algoritmerna lär sig vad vi reagerar på och serverar mer av samma sak. Och så sitter vi och tittar på en kattunge som tvättar sig.

Det är lite märkligt, med tanke på hur mycket annat som slåss om vår uppmärksamhet.

Vi är vana vid att fylla varje sekund med något. Vi scrollar medan vi väntar, lyssnar medan vi promenerar och passar på att göra något nyttigt så fort det uppstår en lucka i kalendern.

Innehåll ska fånga oss direkt, vara fartfyllt eller spektakulärt, och helst hålla oss kvar så länge som möjligt. Algoritmerna lär sig vad vi reagerar på och serverar mer av samma sak.

Och så sitter vi och tittar på en kattunge som tvättar sig. Hundvalpar som leker. Eller älgar som vandrar.

Det är förstås ingen revolution. Att se på valpar på nätet är inte detsamma som att lägga undan telefonen och gå ut i skogen. Men kanske säger populariteten något om vad vi uppskattar, även om vi inte alltid ger det särskilt mycket utrymme.

Vi pratar gärna om hur vi ska använda vår tid på bästa sätt. Vi ska lära oss, utvecklas, hålla oss uppdaterade och ta hand om oss själva. Till och med vila har blivit något vi ska göra ordentligt för att sedan orka prestera igen.

Men måste allt ha ett syfte? Måste varje stund ge något som går att beskriva, mäta eller motivera?

Sune har, vad jag vet, ingen plan för dagen. Han försöker inte få ut så mycket som möjligt av sin tid. Han är upptagen med att vara kattunge.

Att titta på en kattunge som leker med sin egen svans gör knappast någon nytta. Det löser inga problem och förändrar inte världen. Ändå kan det vara precis vad man behöver just då.

Det är också skönt att emellanåt få följa något som inte försöker provocera, övertyga eller sälja in en uppfattning. Valparna behöver inte leverera någon poäng. De behöver bara växa. Sune behöver inte vara intressant hela tiden. Och vi behöver inte reagera på allt vi ser.

Kanske är det just det som tilltalar oss. Att något får pågå utan att vi behöver göra något med det. Vi behöver inte alltid mer innehåll, fler intryck eller något nytt att lära oss.

Världen är full av saker som kräver vår uppmärksamhet. En del är viktiga, andra mindre viktiga. Allt behöver inte uppta våra tankar särskilt länge.

Medan jag skrev den här kolumnen fick jag ta paus flera gånger, eftersom Sune gärna vill sova sin förmiddagssömn på min dator, rakt över tangentbordet.

En kattunge som somnar mitt i leken får gärna ta några minuter av min tid.

Det är inte särskilt produktivt. Men det är väl hela poängen.

Här kan du läsa fler kolumner av Linda Mannila.