Finns det hopp efter Trump?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Då Martti Koskenniemi kallade Donald Trump vettvilling, spritt språngande galen i Yles A-studio (20.1) kändes det befriande.
Koskenniemi förklarade också, att en person i hans ställning har råd att säga så, men att (till exempel Finlands högt uppsatta) politiker tvingas spela med i det eländiga, elaka spelet.
De är inte i den positionen att de kan trösta oss vanliga dödliga genom att säga hur det står till med Trump och därför blir farsen naturligtvis ännu svårare att uthärda.
Därför tvingas vi medborgare nöja oss med att stirra sanningen i vitögat, medan de som styr och ställer sopar det uppenbara under mattan för brinnkära livet.
De senaste dagarna har Donald Trump ytterligare skruvat upp tempot i sin maktgalna show.
Han är en mästare på att överträffa sig själv i dumhet.
I landet han regerar över höjs vissa röster att presidentens hälsotillstånd är skralt och att han synbarligen håller på att förlora det sista av sitt förstånd.
Jag väntar med spänning på den stund då personer i hans stab erkänner: ”kejsaren har inga kläder”.
Redan för en månad sedan deklarerade Vita husets personalchef Susie Wiles att hennes chef har en alkoholists hjärna. Så kan man se det, i alla fall bildligt.
Dagen efter tar han tillbaka det han hävt ur sig och lovar bättre tider.
Men inom kort häver han i sig igen och världen tvingas huka sig för blåtirorna han delar ut i alla väderstreck och litet till.
Nästan än mer olycksbådande än Donald Trump själv är hans närmaste, familjen, medarbetarna, republikanska partiet, hans anhängare – alla de som låter honom hållas, som inte sätter stopp för idiotin.
Och eftersom det är så, finns det (alls) något hopp om bättre tider i USA – och för oss icke-amerikaner – efter Trumps andra era. Då är ogräset visserligen borta, men grogrunden har stärkts och befästs.