Insändare: Att upptäcka sina känslor och kunna behärska dem
Alla vet med säkerhet vad som är rätt och vad som är fel. Innerst inne vet vi att det är fel att skada en annan människa. Det har vi fått lära oss redan som barn. Jag tror också att förnuftet i oss säger det och att självbevarelsedriften förstärker den känslan. Men vad får känslor att ”svämma över”? Om jag blir inträngd i ett hörn eller hotas, konkret eller abstrakt, försöker jag komma ut. Vad jag då använder för medel eller metod, är beroende av hur jag kan behärska mina känslor och hur kritisk situationen är. Lee Coit har skrivit en bok med titeln ”Listening: How to Increase Awareness of Your Inner Guide” (1985). Jag har läst den översatt till finska “Kuuntele sisintäsi” (1972). Lee Coit talar om en yttre känsla och en inre. Den yttre känslan är ytlig och är mera en spontan reaktion i en situation. Den inre känslan, den inre rösten, är förnuftet som håller tillbaka den ytliga.
Då förnuftet av någon anledning fördunklas eller av annan orsak sätts ur spel, blir handlingen mera spontan och i de flesta fall fel med oanade följder. Vad som försätter mig i ett hörn eller gör att jag känner mig hotad är en helt subjektiv företeelse. Därför blir också beteendet och val av metod helt subjektivt. Vad som i sin tur utestänger förnuftet betingas av olika faktorer hos individen. Hat kan vara en sådan faktor, missnöje en annan.
Att bemöta ett brott med ett annat har sällan lett till ett positivt resultat. Om dåd i evighet bemöts med hämnd, så tar det aldrig slut. På det finns det alltför många dåliga exempel i vår omvärld. Här har förnuftet för länge sedan åsidosatts. Att vända andra kinden till, sägs det, inte att slå tillbaka.
Jag låter var och en tänka vidare i dessa banor och sätta in det i vilken kontext som helst, men jag rekommenderar att ni tar del av Lee Coits tankar och skriverier. Boken är inte tjock, så den kunde med fördel också användas i undervisning i ämnet psykologi, om sådant ännu finns i någon läroplan.
En bra framtid åt er alla, och må förnuftet segra.
Björn Taxell