Lipponens memoarer väcker många tankar
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Som man kunnat läsa i Paavo Lipponens tredje memoardel, med tydlighet från åren 1995–2024 förelåg det rätt så betydande skillnader mellan Finland och Sverige i synen på EU.
Finland hade enligt Lipponen en mer pragmatisk inställning vilket också är överens med min uppfattning.
Den svenska statsministern Göran Persson var mer försiktig och ville tona ned överstatligligheten, främst beroende på att man hade delade uppfattningar inom det socialdemokratiska partiet.
Man var rädd för att det skulle ske en utveckling som till en del påminde om Amerikas förenta stater.
Vi ska också komma ihåg de båda statsministrarna var starka personligheter som höll hårt på sina ställningstaganden.
Även om Finland och Sverige hade olika strategier i många frågor så fann man också beröringspunkter.
I något skede sade Persson till Lipponen att han var alltför federalistisk.
Enligt min mening och enligt många experters är de nödvändigt att integrationen kräver inslag av federalism för att vara effektiv och ha en bas att stå på annars föreligger risk för att det blir en diskussionsklubb.
Inom de finska socialdemokraterna var inställningen klarare och för pragmatisk integrationsutveckling även om det fanns livlig diskussion och ifrågasättande.
Främst var det Erkki Tuomioja som varit skeptisk till en djupare integration och andra företrädare ute på vänsterkanten.
För min del uppfattade jag att debatten i Sverige gav vid handen att många ansåg att man hade ett system som stod över EU:s nivå beträffande samhällelig rationalitet och att man skulle sköta sitt eget till viss del.
Även om Finland och Sverige hade olika strategier i många frågor så fann man också beröringspunkter.
Lipponen understryker i sina minnen att han haft ett djupt samarbete med den svenska socialdemokratin och tagit intryck av den.
Den nordliga dimensionen inom EU som Finland och statsminister Lipponen hade en betydande andel i att den kom tillstånd har idag integrationsmässigt stor betydelse.
Beträffande EMU intog Finland en positiv inställning även om det fanns olika inriktningar och debatt.
Det har under årens lopp funnits debattinlägg som försökt hävda att Finland förlorat på att vara ett euroland.
EMU handlar ingalunda bara om siffror.
Allt emellanåt har det uppträtt opinioner som försökt skylla felaktiga ekonomiska beslut på euron.
Alla valutor kräver strikt ekonomisk politik och att man inte låter upplåningen växa som man gjort hos oss.
Fackföreningsrörelsen var i varje fall i början kritisk i Finland. Senare ställde man sig bakom EMU.
I Sverige behöll fackföreningsrörelsen sin avoga position. Man sade att det inte är möjligt att säga hur det kommer att gå för euron.
Förstås visste man inte det på förhand.
Det gällde att arbeta för projektet men man visste att ju färre som var med desto mindre var förutsättningarna. Bleklagligt att Sverige lämnade sig utanför euron.