Svenska dagen och nationella manifestationer

De nationella manifestationerna på historiens grund är centrala för folks identitet, trots nationalismens alla fatala 1900-talsföljder.

Så har än en gång Modersmålets sång klingat ut runtom i svenskbygderna, för dem som brytt sig. Samtidigt påminns man om historiebruk, hur historien varit användbar bakom skapandet av den finlandssvenska nationaldagen.

Få tänker idag primärt på att vi samlats för att vår närsynte kung Gustav II Adolf för 393 år red in mitt bland fiendetrupperna på slagfältet i Lützen, i kamp för tro och civilisation mot de förhatliga katolikerna. Händelsen har senare fått en existentiell betydelse för svenskspråkiga utanför Sveriges gränser.

Historien kan utnyttjas för att skapa en identitet, ett gemensamt fundament för en grupp människor. Ett sådant existentiellt historiebruk ger gruppen en samhörighetsbas, i en värld där starka krafter vill skapa motsättning mellan ”vi och dem”.

Historiebruket är ofta uteslutande, om man inte försöker påtvinga sin historia på andra.

Det är välbekant hur skoleleverna i de franska västafrikanska kolonierna måste läsa om ”våra förfäder gallerna”.

Att just Gustav II Adolfs dödsdag gjordes till vår nationella manifestationsdag får vi tacka det då nygrundade Svenska folkpartiet för, som 1907 beslöt göra dagen till en svenskhetens dag. Behovet av en sådan var uppenbart när allt starkare röster höjdes för en enspråkig finsk nationalstat.

Att den lutherske kungen och svenskarnas – det vill säga våra – härjningar på kontinenten fortfarande väcker starka känslor där, bekommer oss inte.

Vid 300-årsminnet av Lützen år 1932 svarade finsknationalisterna med att lansera hakkapeliternas dag, med hänvisning till de finska ryttare som sades ha väckt skräck på kontinenten genom sina stridsrop Hakkaa päälle.

Finskhetsförbundet började sälja hakkapelitermärken, och tidningarna vittnar om gatuslagsmål i Helsingfors mellan finsk- och svenskspråkiga skolungdomar.

Att yttre hot mobiliserar till samhörighet är bekant från förföljda religiösa eller politiska grupper. Tio år senare samlade Svenska dagen nationens breda svenskspråkiga lager, sedan också vänstern efter vinterkriget anslutit sig till firandet.

1600-talet är levande historia också på många andra håll. I Nordirland har protestanterna tagit för vana att varje år marschera bl.a. genom (London)derry, speciellt de katolska stadsdelarna, för att påminna om sin seger över katolikerna i 1600-talets religionskrig.

”The marching season” har ofta lett till våldsamheter, men när marscherna förbjöds på 1990-talet fortsatte man att marschera, nu för sin rätt att få marschera…

Nationer firar sina märkesdagar på olika sätt. Finland, som inte i modern tid tvingats genomlida någon främmande ockupation, bänkar sig kollektivt den 6 december med allvarsam kyrkomin för att se på ”Okänd soldat” och tända ljus för förfäders och krigsveteraners uppoffringar. Hur annorlunda är inte norrmännens syttende mai?

Historien kan vara utmanande. Tyskarna har valt att fira sin nationaldag den 3 oktober till minne av Tysklands nya enande 1990. Den 9 november, dagen då Berlinmuren föll, lämpade sig inte eftersom såväl Hitlers ölkällarkupp år 1923 som Kristallnatten 1938 inträffade samma dag.

Och just den dagen 1918 kraschade Tysklands första stormaktsdröm med Wilhelm II:s abdikering och kejsardömets kollaps.

De nationella manifestationerna på historiens grund är centrala för folks identitet, trots nationalismens alla fatala 1900-talsföljder. I Finland har historien ibland setts som en gudomlig plan med Finlands självständighet som självklart slutmål.

USA förbereder sig för att fira sina 250 år sommaren 2026, från Memorial Day i maj ända till den 4 juli.

Hur historien används i det som president Trump beskrivit som ”den mäktigaste politiska resan i mänsklighetens historia” blir intressant att se. Inte minst i vilken mån som USA:s sittande president kommer att framställas som Guds redskap för mänsklighetens frälsning.

Här kan du läsa fler kolumner av Sture Lindholm.