Afrikaner, feminister och krigsveteraner – hur Ilta-Sanomat definierar sann fosterländskhet

Kvällstidningen Ilta-Sanomat lyckas i dag, med en kort och dåligt förverkligad artikel, visa Finlands hundraårsjubileums sämsta sida.

Redan i rubriken informeras läsaren om vad som ställs mot vad: en kodningsbuss (”koodaribussi”) i Afrika har fått 30 000 euro i statligt jubileumsstöd; en minnesfest för marskalk Mannerheims riddare har fått 0 euro.

I klartext: det mest ofinländska man kan tänka sig – afrikaner (eller nåt som har att göra med Afrika) – har fått pengar medan det mest finländska – krigsveteraner – har nekats stöd.

Dessutom, upplyser Ilta-Sanomat oss, har en feministisk festival och asylsökandes företagsidéer fått pengar. Allt medan minnesfesten i Masku för Mannerheimkorsets riddare fick ordnas med talkokrafter.

De här exemplen är valda med eftertanke och troligen är artikelns journalistiska tillkortakommanden resultatet av lika medvetna val.

Problemet med texten är inte att den lyfter fram vem som fått stöd eller inte fått (det finns säkert goda argument för att stöda minnesfesten i Masku).

Problemet är hur den gör det, och vad den vill säga genom att låta det mesta vara osagt.

Tidningen menar att en kodningsbuss i Afrika, en feministisk fest och asylsökandes företagsidéer inte har en uppenbar koppling till firandet (”yhteys Suomen itsenäisyyden juhlintaan ei välttämättä ole aivan ilmeinen”).

Vem står för den definitionen och vari består oklarheten? Det får vi aldrig veta, för Ilta-Sanomat bemödar sig inte att berätta mera om dessa projekt.

Om tidningen på riktigt vore intresserad av det här –  ni vet, som vi vanligtvis tänker oss att journalister är intresserade – skulle den ha utrett den biten. I stället ägnas utrymmet åt Mannerheim och president P.E. Svinhufvud (ett annat fosterländskt projekt som inte stöddes).

Dessutom får en intervjuad från stiftelsen bakom Mannerheimkorsets riddare antyda att stödet uteblivit på grund av att rapparen Paleface, som kritiserat C. G. E. Mannerheim, sitter i styrelsen för Finland 100-kommittén.

En annan styrelsemedlem, professor Martti Häikiö, tycker det verkar som att (”vaikuttaa siltä”) att Finlands historia inte uppmärksammas tillräckligt i det program som stöds. Professorns tyckande ställs inte mot någon statistik, som kunde bekräfta eller omkullkasta påståendet.

Varför inte? För att Ilta-Sanomat inte är intresserat av att ta redan på, enbart av att stapla ytterligare fördomar på redan existerande om vad som är finländskt och vad som inte är det.

Afrikaner, feminister och asylsökande med företagsidéer hör enligt tidningen till den senare kategorin – och till den grad att projekten inte behöver utredas. Det räcker att nämna dem för att Ilta-Sanomats läsare ska fatta galoppen.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

I domen mot Axl Smith förstärker tingsrätten nidbilden av nyhetsmedierna

För trettio fall av olovlig observation, fyra fall av ärekränkning och två fall spridande av kränkande information fick programledaren Axl Smith ett år och två månader villkorligt fängelse av Helsingfors tingsrätt.

I korthet: Smith hade filmat när han hade sex med kvinnor.

Det intressanta, men inte ovanliga, är att domen lindrades på grund av den negativa publicitet som rättsprocessen inneburit för honom. Dan Frände, professor i straffrätt, ger en bra sammanfattning här.

För en journalist framstår tingsrättens hänvisning till negativ publicitet ytterst märklig. Den iklär nyhetsmedierna en roll som de aldrig ska eftersträva – och som de ska kritiseras för om de medvetet axlar – och förstärker samtidigt en nidbild som är farlig inte bara för medierna utan också för rättsuppfattningen överlag.

Rollen, och nidbilden, är en där medierna själva agerar åklagare och domare. Men frågan är: om en välkänd person med inflytande – må det sedan vara en artist, politiker eller en tjänsteman – missbrukar sin status och inflytande på ett misstänkt kriminellt sätt, hur ska medierna bevaka detta och undvika ”negativ publicitet”?

Svar: de ska inte göra det, för negativ publicitet är inte nyhetsmediernas syfte utan en konsekvens för den misstänkta och – i det här fallet – dömda brottslingen.

Också tingsrätten borde förstå att alternativet – att inte skriva om utredningen av och rättsprocessen mot Smith – inte är reell.

Därmed kunde tingsrätten lika gärna, då den mildrar domen på grund av negativ publicitet, säga att straffet mildras på grund av själva rättsprocessen.

Nu vill någon kanske inflika att nyhetsmedierna faktiskt skrev negativt, i motsats till, säg, objektivt, om Axl Smith. Men som Dan Frände säger: det går inte att göra en objektiv bedömning av det i relation till rättegången. Jag skulle vilja tillägga: … om man inte samtidigt anklagar medierna för att ha gjort fel.

Och eftersom nyhetsmedierna inte omfattades av den rättsliga processen så ska tingsrätten inte ens försöka göra den bedömningen.

Samhällets rättsuppfattning skadas av dylika bedömningar eftersom folk kan ledas att tro att nyhetsmediernas bevakning oundvikligen är en del av den juridiska processen, men inte på rättsväsendets begäran och till den anklagades förutsägbara nackdel.

Därmed förstärks den felaktiga uppfattningen att nyhetsmedierna dömer innan domstolen gör det.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Varför tiger finska medier om ÖT:s och VBL:s scoop?

VBL och ÖT scoopar i dag med att berätta att lagförslaget om jour, som berövar Vasa centralsjukhus en fullskalig jour, innehåller en medveten feltolkning av grundlagsutskottets utlåtande om svenskans ställning.

Rätt tolkat skulle utlåtandet stöda en fullskalig jour i Vasa, men regeringen väljer att tolka till Seinäjokis fördel.

Professor Olli Mäenpää har ”aldrig stött på något liknande fel”. Han tror att felet är avsiktligt. Professor Markku Suksi pratar om regeringskris.

Med alla mått mätt är bara misstanken om att lagberedningen innehåller medvetet fusk, understödd av två sakkunniga, allvarlig. Inte bara för att den handlar om svenskan, vården och den största reformen i Finland nånsin, utan också för att sånt helt enkelt bara inte får hända i en rättsstat.

Så VBL och ÖT skriver om detta. Svenska Yle hakar på liksom övriga svenska dagstidningar genom FNB. Från FNB får också österbottniska Pohjalainen och Ilkka nyheten. Deras publikation är naturlig eftersom Pohjalainen tagit ställning i frågan med VBL och Ilkka utgår från Seinäjoki.

I övrigt är det tyst på finskt håll. Finska Yle har inte nämnt vad som kan vara ett mixtrande med grundlagsfrågor. Samma gäller HS, Lännen Medias tidningar och andra drakar med tyngd, en tyngd som man nog i andra fall gärna placerar mot statsmakten.

Å ena sidan är det inte uteslutet att ärendet förekommer i finska medier i framtiden. Å andra sidan: adderar man mediernas reaktionsförmåga i vanliga fall och frågans allvar borde resultatet ha varit åtminstone ett omnämnande under dagens lopp.

Att det inte är det, inte ens hos finska Yle som är lika viktig i Österbotten som den svenska sidan, är ett bevis på att svenska medier i Finland inte får något gratis. Snarare har de ett motlut som finska medier, som inte är sparar på hänvisningarna sinsemellan, sällan upplever.

Men det handlar också om något potentiellt allvarligare, nämligen den outtalade tanken att frågor som rör den språkliga minoriteten är de svenska mediernas bevakningsområde. Kanske är det nyhetsredaktionernas avstånd till det svenska, kanske är det själva ämnets medieosexighet, men konsekvensen är densamma: i frågor som rör den tvåspråkiga rättsstaten har finska medier en kvävande effekt då de egentligen borde agera blåsbälgar.

Så mycket för den tredje statsmakten.

Dan Lolax, samhällsjournalist på ÅU

Tillägg 18:30: Helsingin Sanomat publicerade på tisdag kväll en artikel om språk- och vårdfrågan.

Så här kan en tidning göra för att nära främlingsfientlighet och skapa misstro

Kubanerna kunde spela i ett finländskt lag under fängelsetiden” rubricerar Åbodraken Turun Sanomat på webben i dag (tisdag).

”Kubanerna” är de volleybollspelare som gjort sig skyldiga till våldtäkt.

Det här låter sjukt. Utländska idrottsmän kommer till Finland, våldtar, döms till fängelse – och erbjuds speltid i finländska klubbar!

Inte undra på att de som kommenterat artikeln är upprörda, eller hur? Några exempel:

”Ei ole totta! Ensimmäisenä ollaan suunnittelemassa raiskaajille vapaa-ajan huvituksia!! Saattaa olla, että pelaajien turvallisuutta ei voitaisi taata peleissä…” (Det kan inte vara sant! Det första man gör är att ordna fritidsaktiviteter för vådtäktsmän!! Kan vara att man inte kan garantera spelarnas säkerhet…)

”Kylläpä on hieno esimerkki nuorisolle, kun otetaan raiskarit korisseurojen keulakuviksi!” (Vilket fint föredöme för ungdomen, då man tar våldtäktsmän som galjonsfigurer för basketklubbar [sic].)

”Tämäkö on sitä suvaitsevaisuutta. Suomalainen nainen raiskataan ja raiskaajille ollaan jo hankkimassa pelipaikkaa lentopalloseurasta ja turvapaikkakin on jo valmiina odottamassa. Suomi on sairas maa, oksettaa koko uutinen.” (Det här är då tolerans. En finsk kvinna våldtas och redan håller man på att ge plats åt våldtäktsmannen i ett volleybollag och asyl väntar redan. Finland är ett sjukt land, nyheten gör en spyfärdig.)

Och så vidare. Den som vill kan läsa vidare genom kommentarsfältet och notera att de flesta verkar inte ha läst ”nyheten”.

Men vad är nyheten?

Att de våldtäktsdömda spelarna kunde spela finländsk herrvolley? – Nej, knappast inte ens i teorin, för volleybollförbundets tävlingsregler omöjliggör det.

Men det nämner Turun Sanomat först i slutet av artikeln. Innan det har man råddat sig igenom att förstagångsförbrytare i regel bara sitter halva straffet och, om från utlandet, kan återvända hem om det inte finns skäl att hålla dem i Finland – vilket det knappast finns i detta fall.

Undrar ni varifrån de som kommenterat fått det här med att asyl väntar kubanerna? Turun Sanomat skriver att kubanerna i princip – ett ofta använt ord i artikeln – kan söka asyl (doh, såklart – asylrätt har vi fortfarande trots allt) men knappast räkna med att den socialistiska diktaturen på Kuba berättigar till uppehållstillstånd.

Tidningen jämför sedan med fall från Sovjettiden(!), de flyktingarna sändes alltid tillbaka, men konstaterar sedan att utlänningspolitiken förändrats sedan dess.

Sedan ännu ett tvärt kast: å andra sidan har förhållandena på Kuba förbättrats under de senaste åren, skriver Turun Sanomat.

Hängde ni med? Vad handlade den här artikeln om? Om att dömda brottslingar enligt lag kan söka arbetstillstånd? Det nämns förbigående, utan hänvisning till hur ofta såna tillstånd söks och beviljas.

Och rubrikens ”kunde” är otroligt svajigt i och med att volleybollförbundet aldrig skulle tillåta spel. Undrar hur många som ens läste ända fram till den punkteringen?

Av kommentarsfältet att döma är det bestående intrycket detta: här i Finland ger vi utländska våldtäktsmän plats i folkkära lagsporter och sedan asyl.

Det är inte Turun Sanomats fel att läsare är slarviga. Men det är uttryckligen tidningens fel att man förklär, i bästa fall, slarv till en nyhet.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Vi måste också hitta fall där Migrationsverket hade rätt (eller fel på ett annat sätt)

Jag satt i dag på Migrationsverkets enhet i Reso och lyssnade på verkets tjänstemän förklara asylprocessen och de många avvisningarna med grafer och siffror och lagparagrafer. Sen cyklade jag tillbaka till redaktionen och skrev en artikel (betala 1 euro om du vill läsa). Men jag är inte nöjd. Långt ifrån. Det är något med den samlade kårens bevakning av Finlands asylpolitik och dess konsekvenser som stör mig. Jag ska försöka återge det här.

Det är en utmaning för en vanlig mänska att få hjärnan runt Migrationsverkets resonemang i dessa frågor. Eller snarare är det utlänningslagen som förbryllar. I korthet: en asylsökande kan få uppehållstillstånd om kriterierna som fastställs utgående från paragraferna 87 och 88 i utlänningslagen uppfylls (förföljelse, hot om dödsstraff etc). Men även om dessa uppfylls beaktar Migrationsverket möjligheten till internt flyktingskap. Typ: en irakier som svävar i livsfara i Bagdad kan leva relativt säkert i södra Irak.

Det är relationen till det här som Migrationsverkets tjänstemän, utgående från intervjuer med asylsökande och bedömningen om säkerhetsläget i den flyendes land, försöker se om personens upplevda rädsla också kan säkerställas objektivt. Det är efter såna bedömningar som vi får fall som jag själv rapporterat om: en irakisk journalist strök nästan med då någon sprängde hans bil i luften men Migrationsverket, som inte betvivlar attentatet, ser inga bevis på att bomben var riktad mot journalisten. ”Din rädsla är inte objektivt befogad.”

Puh. Det är såna här fall – ologiska, omänskliga t o m – som medier rapporterar om och som folk rasar mot. Allt det här är på sin plats, för det är mediernas uppgift att förklara konsekvenserna av finländsk asylpolitik och det är folkets rätt att anpassa reaktionen enligt egen bedömning av situationen.

Men. Är den mediala bilden skev? Säger vi att Migrationsverkets alla nekande beslut är fel? Säger vi att alla beviljade uppehållstillstånd är korrekta?

Här är det förstås viktigt att nyansera vi:et. Jag utesluter personer som vill stänga Finlands gränser eller som inte känner sig obekväm med en vi-och-dem-indelning, där ”dem” kanske inte ens tillskrivs mänskliga attribut.

I vi:et inkluderar jag folk som har nån sorts förmåga att analysera och tänka kritiskt, också om hur den egna åsikten. Men framför allt inkluderar jag mig själv och mitt eget skrå.

Det heter att journalister ska vara konsekvensneutrala, dvs inte undra över vilka följder journalistiken får utan enbart vara sanna i rapporteringen. Det här är en devis jag tror på. Men jag tror också att journalister måste utmana sin konsekvensneutralitet för att försäkra sig om att den inte rullar runt i gamla hjulspår.

Då jag var grön journalist på Yle Åboland hörde jag nån fiffig person säga att man ska ”vända på biffen”. Dvs att om man har ett upplägg till en nyhet ska man alltid tänka ”tänk om det är tvärtom”.

I den journalistiska bevakningen av flyktingfrågan skulle den tanken inte översättas till ”tänk om avvisningen av detta offer för mänskohandel är en bra sak” utan snarare till det här: bland de 8 963 nekande beslut som Migrationsverket fattade mellan 1.1.2015-30.8.2016 måste det finnas korrekta bedömningar och bland de 6 158 beviljade uppehållstillstånd måste det finnas felaktiga beslut.

Det fanns en gång en vetenskapsfilosof som hette Karl Popper som menade att vetenskapsmän borde ägna mer tid åt att försöka falsifiera sina teorier – hitta fel med dem – än få dem bekräftade. På så sätt undviker man luddiga generaliseringar och löper mindre risk att selektivt välja ut sån information som styrker egna uppfattningar.

Låter det inte som nåt som gäller journalister också?

Min slutkläm: Vi journalister måste bli bättre på att uppmärksamma fall där Migrationsverkets avvisningsbeslut var korrekt eller där ett beviljat uppehållstillstånd kan ifrågasättas. Inte för att skapa nån falsk balans – typ: för orättvist beslut måste vi rapportera om ett rättvist – utan för att själva journalistiken lider om bevakningen av asylpolitiken blir ensidig.

Om nyanserna inte finns där börjar rapporteringen framstå som allt annat än konsekvensneutral; som en generalisering tänkt att styrka förutfattade meningar. Än värre, den kanske inte bara framstår som en sådan. Rapporteringen blir en sådan generalisering.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Förutsättningarna för bra journalistik på svenska i Finland har aldrig varit så bra som nu

Det är egentligen en paradox att mediebranschen i Svenskfinland just nu är upptagen med att se sig själv krympa.

Egentligen borde det vara tvärtom. Eller åtminstone ett oförändrat läge – sett till behovet av journalister – och en ständig utveckling sett till hur tidningarna använder sig av ny teknologi.

Aldrig tidigare har det varit möjligt att nå så många, så snabbt (om nödvändigt), på så många olika sätt. Aldrig tidigare har förutsättningarna för att finlandssvenska journalister ska kunna tillgodose allmänhetens krav varit bättre.

Den kritiska massa som journalistutbildningar ska gallra bland och redaktionerna dra nytta av har knappast blivit mindre. Inte heller har utbildningarna blivit sämre på att gallra eller redaktionerna sämre på att förädla unga förmågor.

Trots det står vi journalister här, paralyserade av skräck, på en krympande bit mark medan kollega efter kollega driver ut på olönsamhetens hav och vattennivån stiger.

Från KSF Medias tidningsredaktioner försvinner 18 skrivande journalister. Bolagets ledning och styrelse får mycket stryk på sociala medier. Den kritiken får vi återkomma till, speciellt som ledningen meddelat att den uttalar sig tidigast den 2 september.

De som har resultatansvaret inskrivet i sin arbetsbeskrivning och lönespecifikation ska naturligtvis kunna svara på kritiska frågor. Men låt oss inte glömma den allmänhet som vänt den finlandssvenska journalistiken ryggen. Krympande annonsintäkter är ett stort problem men smällen skulle ha mildrats avsevärt om fler visade sin indignation mot tidningsslakten, inte genom att pika ”Kobbe” och ”Baba” på Facebook utan genom att teckna en prenumeration på den tidning som berörs.

Det finns en paradox döpt enligt en finlandssvensk politiker men då det gäller finlandssvenska läsare måste kanske den taxellska paradoxen uppgraderas: Inte ens enspråkiga lösningar räcker till om den svenskspråkiga allmänheten är ointresserad av lösningarna.

***

Det har konstaterats att vad som sker nu är att journalistisk erfarenhet, kunskap och kunnande går förlorat. Uppsagda journalister fortsätter kanske som frilansredaktörer eller inom någon näraliggande bransch.

Det är mycket möjligt att de som sägs upp nu är de sista som tar sig ut från ett kollapsande bygge. Och då menar jag inte enbart KSF Media utan alla kommersiella medieaktörer i Svenskfinland, inklusive min egen arbetsgivare.

Ungefär så här: Om mediehusen fortsätter urholka sig själva kommer det inte finnas något som bär upp deras hundraåriga strukturer. De rämnar under sin egen vikt då det finns för få journalister kvar att bära upp strukturerna – eller motivera deras existens.

Och kanske är lösningen inte att de redaktioner som nu blöder börjar rekrytera nytt folk. Kanske borde det inte ens vara målet. Kanske är tidningshusens nuvarande form dömd att gå under.

Kanske uppsägningsvågen lämnar oss med det här: ett journalistfält redo att börja hitta och skapa nya sätt att få ut god journalistik – på svenska och på båda språken, i skriven och annan form, långt och kort, dagligen och mindre frekvent.

Om etablerade varumärken inom tidningsbranschen är för tungrodda måste den moderna journalisten röra sig med lätt packning. Fokus ska vara på värvet – den kritiska, genomarbetade och relevanta journalistiken – som kan formas enligt teknisk plattform: till exempel webb, podd, YouTube, eller en kombination av dessa.

Jag tror det här är möjligt därför att det här sättet att jobba behöver så litet av vad som nu verkar vara ett måste. Här behövs inga mediehus, inga styrelser och operativa ledningar.

Vad som behövs är förstås ett journalistsamfund redo att jobba för dessa nya, lättare strukturer. Och här behövs – och här är det stora kruxet – en allmänhet villig att betala för god journalistik. Om den allmänheten inte finns kommer inget att resa sig ur askan.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

 

”Ingen vill vara rasist på riktigt” – vad sa Ritva Elomaa egentligen?

Antti Kaikkonen, ordförande för Centerns riksdagsgrupp, kräver ett slut på sannfinändska politikers rasistiska uttalanden. I Helsingin Sanomat försvarar Ritva Elomaa, vice ordförande för Sannfinländarnas riksdagsgrupp, sina partikollegor. Hennes försvar är något svårtytt. Nyhetsbloggen erbjuder tolkningshjälp.

Ritva Elomaa: Ei pitäisi olla niin herkkähipiäinen. Itse kunkin pitäisi myös sietää asioita. Ei varmasti kenelläkään ole tarkoitus olla oikeasti rasistinen. (Var inte så känslig, alla måste tåla saker, ingen har för avsikt att vara rasist på riktigt.)

Det RE vill säga: Normaliseringen av främlingsfientliga påhopp bromsas av att folk påpekar påhoppen. Finländska politiker måste fatta att hatet inte riktas mot dem, utan mot icke-finländare och såna som inte är finländare på riktigt. Att politiker som står upp för dessa blir mordhotade tyder på att de står för nära icke-finländare. Bara att ta ett steg bort så löser sig problemet. De som säger rasistiska saker vill inte bli kallade rasister. De ska få fortsätta säga rasistiska saker utan att bli kallade rasister.

RE: Jos Kaikkonen on linjan ottanut, että jutellaan, niin sen kun vaan. On hyvä asia, että avoimesti asioista puhutaan. Juttelun puutteen takia varmasti tällaisiin rajatapauksiin on kirjoittelussa jouduttu. (Om Kaikkonen vill prata om det här är det bara att prata, en öppen diskussion är en bra sak, avsaknaden av den har orsakat dessa skrivelser.)

Det RE vill säga: Sannfinländarna vill helst av allt att debatten om invandring dominerar. Då alla andra vallöften svikits för att få sitta i regeringen är det det minsta man kan begära, eller hur? Varför beter sig Hakkarainen, Tynkkynen & co som de gör? För att de och hatretoriken kring invandringen marginaliserats. Ge dem och debatten mer utrymme så blir allt bra. För Sannfinländarna.

RE: Sitä en siedä, että puolueemme kansanedustajia ryhdytään arvostelemaan. Minusta puolueen kansanedustajat ovat käyttäytyneet suhtkoht moitteettomasti ja olemme tehneet niska limassa hommia.(Jag tål inte att våra folkvalda kritiseras, de har skött sig relativt bra under stor arbetsbörda.)

Det RE vill säga: Då andra får kritik och reagerar är de överkänsliga; då sannfinländska politiker kritiseras är det orättvis behandling. Kom ihåg att inte alla sannfinländska politiker har proklamerat krig mot mångkulturalismen, sagt att alla muslimer är terrorister, offentligt häcklat invandrarbarn osv. Bara några har gjort det.

RE: Rajan veto kirjoittelulle on vaikeaa, kun totuus on, että koko ajan ihmisiä kuolee. Perussuomalaiset ovat tuoneet esille, mistä tekijöiden juuret ovat. Täytyy olla rehellinen. Pitää vaikuttaa asioihin niin, että yhtään lisää tällaisia tapahtumia ei enää tulisi. (Svårt att säga var gränsen går för skrivelserna då folk dör, Sannf har lyft fram terroristernas rötter, man måste vara ärlig och motverka terrorismen.)

Det RE vill säga: Handen på hjärtat, vad gör det om oskyldiga utmålas som terrorister då IS utför attentat i Europa? Terroristerna har rötterna i islam. Just det, rötterna! Att vara ärlig innebär att man rullar tillbaka problemet till dess rötter. Rötterna ligger utanför Europa – för att inte tala om Finland. Avlägsna rötternas förgreningar så löser man problemet. Sannfinländarna tar hand om de finländska rötterna.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Om Carl Haglunds beslut: Ingen vinn-vinn-situation för politiken

Spekulationerna visade sig vara sanna. I dag meddelade Carl Haglund att han blir vice vd för Sunshine Kaidi New Energy Group med ansvar för bolagets europeiska investeringsstrategi.

Gissningarna om vilken bransch Haglund var på väg till tog vid då han meddelade att han inte fortsätter som partiordförande efter partidagen i Åbo. Vilken bransch var förstås öppet, och under partidagen förekom halvhjärtade försök att övertyga alla om att Haglund inte var på väg nånstans.

”Vi tänker inte släppa dig”, sades det och flera gånger nämndes nästa presidentval – skämtsamt men ändå förhoppningsfullt.

Den förhoppningen kommer inte att omvandlas till kritik nu. Eventuellt erkänner SFP:arna att man förlorat en viktig röstmagnet, men det erkännandet följs säkert av lyckönskningar till det nya jobbet. Liknande reaktioner är att vänta från partier som ligger nära SFP på den politiska kartan.

Kritik, i den mån den kommer, är att vänta från vänsterhåll och från ärkerivalen Sannfinländarna. Och förstås från politiska förståsigpåare.

I valet 2015 fick Haglund 21 468 röster. Det mandatet struntar han nu i. Tidigare har han uppgett en besvikelse på politiken och mera tid för familjen som skäl till varför han slutade som ordförande och inte ställer upp i kommunalvalet. Det beredde vägen för dagens meddelande.

Haglunds försvarare kommer att ta fasta på det som han själv lyfter upp i ett pressmeddelande: glädjen över möjligheten ”att främja tillväxten och uppkomsten av nya jobb i Finland.”

Gränsen mellan den politiska sfären och näringslivet suddas ut, verkar det som. Alla jobbar för samma sak: att ge finländarna jobb och staten skattepengar.

De som inte vill förhålla sig kritiskt till Haglunds avhopp tänker sig att riksdagsmannen Haglund gör lika mycket nytta för Finland som vice vd:n Haglund, speciellt som den förra tappat lusten för politiken men har en nyfunnen gnista för näringslivet. En vinn-vinn-situation med andra ord.

Men det är inte entydigt positivt. Säga vad man vill om Haglunds karriärbyte men överraskande och nytt är det inte. Snarare cementerar det ett redan existerande mönster: högt uppsatta folkvalda får tack vare folkets mandat kontakter som kan utnyttjas efter avslutad politisk karriär, eller mitt i den.

För de som ser ett symbiotiskt förhållande mellan politik och näringsliv – ett förhållande som till och med gynnar det allmänna goda – är det här mönstret oproblematiskt. I de haglundska leden finns många med den uppfattningen.

För dem som ser ett avstånd mellan vanliga medborgare och beslutsfattare är mönstret problematiskt, för i praktiken innebär det att banden mellan politiken och näringslivet knyts hårdare medan banden mellan medborgarna och politikerna tänjs ut och brister.

För den cyniskt lagda kan politiken då framstå som en pinne på karriärstegen. Den sortens cynism finns det gott om i dag. Därför är dagens besked långt ifrån en vinn-vinn-situation för politiken.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Nej, det är inte synd om den finländska medelåldersmannen

Yles journalist Sanna Ukkola skriver ofta polemiska blogginlägg som utmanar en syn som fått stor uppmärksamhet i medierna. Friktionen brukar bli därefter.

Det är bra att vedertagna uppfattningar, också de som är dagsländor i mediebruset, utmanas. Men avgörande är att utmaningarna är fokuserade och på det klara med vad det är som utmanas.

I sitt senaste inlägg ”Naiskortteja ja kikkelitanssia” (ung. Kvinnokort och snoppdans) verkar Ukkola inte ha koll på vad det är hon ifrågasätter. Åtminstone glider hon väldans i sin argumentering.

Ukkolas centrala poäng är den här: då Elina Lepomäki (Saml) säger att hon behandlats annorlunda av medierna än de övriga kandidaterna till partiets ordförandepost – Stubb och Orpo – på grund av sitt kön, så drar hon kvinnokortet. Kvinnliga politiker ska inte behandlas med silkesvantar och det är absurt att det finns journalister som uttryckt stöd för Lepomäki. Dessutom har Stubb behandlats lika illa och före honom Esko Aho (C) och Jyrki Katainen (Saml).

Slutsatsen som Ukkola landar i är att det är de medelålders manliga politikerna som behandlas mest illa. Den slutsatsen har hyllats av Sannfinländarnas ordförande, utrikesminister Timo Soini.

Här är några punkter där Ukkola hamnar fel:

Hon tror att Lepomäkis mediekritik, som fått stöd av journalister, handlar om att Lepomäki vill bli behandlad annorlunda, ”med silkesvantar”. Poängen som Lepomäki och andra kvinnliga politiker gör, är inte att de vill undgå journalisters kritiska granskning utan att de vill granskas utgående från samma premisser som manliga kollegor.

Ukkola jämför med Stubb, som behandlats illa av medierna. Och medan det är sant att Stubb fått mycket skit för hur han är, så har hans kön – eller ålder för den delen – aldrig varit en egenskap utifrån vilka diskussionen inleds.

(Här ska också noteras att skiten mot Stubb kommit från olika håll av olika anledningar: hans utseende, tänderna till exempel, har aldrig varit del av en seriös politisk diskussion. Knappast har Jyrki Katainen heller fått sådana frågor i direktsändning. Däremot har nog Li Andersson fått frågan om hon dragit nytta av sitt utseende.)

Ukkola nämner en jämförelse mellan statsminister Sipilä och en penis som en kvinnlig journalist delat på Twitter. Eftersom hon inte är mer exakt är det svårt att bedöma sammanhanget utgående från vem som gjort listan, vem som delade den och vad syftet var. Däremot är Ukkola tydlig i sitt följande exempel: HÄR. (Liten brasklapp: jag är nästan säker på att det är denna bild hon menar.)

Teckningen är av Ville Ranta, en av våra mest kända och mest provocerande serieskapare. Ranta tecknar ofta utgående från aktuella politiska teman. Han är helt enkelt en röst i samhällsdebatten, precis som t ex Leif Sjöström var det. Ukkola verkar ha missat det totalt. Hon använder teckningen som ett bevis på att det är medelålders manliga politiker som är offren då det egentligen handlar om samhällssatir.

Europaparlamentarikern Merja Kyllönens släng om att Timo Soini är i behov av tantrasex är Ukkolas slutplädering: Ingen manlig politiker skulle ha kommit undan med ett sånt skämt.

Var landar vi? Jo i att Sanna Ukkola vill kvittera en diskussion om institutionaliserad ojämlikhet – inom politiken och medierna – med att en kvinnlig politiker skämtar om sex. Som om det vore det egentliga problem: ”Tässä maassa ketään ei kohdella niin huonosti kuin keski-ikäistä miespoliitikkoa.”

I det offentliga samtalet, där politiker, journalister och andra aktörer deltar, förekommer sånt som samtalet mycket väl klarar sig utan. Men i grunden är det fortfarande så, att normen för finländsk samhällsdebatt och politik utgår från mannen i medelåldern. För honom är könet och åldern aldrig egenskaper som måste förklaras eller ursäktas.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU

Migrationsverket ska ha tack för att det vill splittra en irakisk familj

De sociala medierna pyr i dag av kritik mot Migrationsverkets beslut att splittra en irakisk familj. Mamman i familjen ska avvisas tillsammans med ett treårigt barn. Familjens tre månader gamla baby får för tillfället stanna, tillsammans med pappan som sedan många år bor i Finland. Migrationsverket har inte godkänt en familjeåterföring på grund av att pappans inkomster är för låga. Man bedömer inte heller att mammans liv är hotat i Irak, trots att mannens liv är det.

Migrationsverkets beslut är ett resultat av finländsk flyktingpolitik. Migrationsverket ska ha tack för att det på det här sättet visar konsekvenserna av denna politik.

Många har i dag vädjat till tjänstemännens känslor. Hur kan man vara så kallhamrad att man skiljer mor från barn på det här sättet?

Migrationsverket svarar att man inte kommenterar enskilda fall och att dess bedömningar måste grunda sig på lag allena, inte styras av känslor.

Helt rätt. Om myndigheterna inte agerar enligt den lagstiftning som regeringen Sipilä står bakom får vi heller ingen bild av vad lagen innebär.

Finland kan inte ha en asylpolitik som är human tack vare att Migrationsverket frångår lagen och tyr sig till tjänstemännens känslor. Finland måste ha en asylpolitik och utlänningslag som är human rakt igenom. Det har vi inte i dag, och det inser vi för att Migrationsverket omsätter dem i praktiken.

Så mot vem ska kritiken riktas? Förstås mot regeringen som ytterligare vill skärpa villkoren för familjeåterföreningar.

Bland dem finns inrikesminister Petteri Orpo (Saml), som inte hittills sett några problem med att tillmötesgå Sannfinländarnas önskemål om en inhumanare asylpolitik. Att Orpo i dag skriver att han bett Migrationsverket om en utredning om den nämnda familjen är bara ett försök att fly det egna ansvaret:

Att SDP:s ordförande Antti Rinne twittrar att ”människor inte är saker” är direkt osmakligt givet att Rinne tidigare inte haft några problem med regeringens planer på att göra det svårare för människor i nöd att få uppehållstillstånd i Finland:

Poängen är den här: Finland kan inte ha en situation där enskilda fall särbehandlas för att media uppmärksammar dem och allmänheten ryter till och politikerna inte har mage att stå bakom den egna politiken.

Medierna kan inte uppmärksamma alla omänskliga situationer och det kollektiva samvetet avtrubbas efter ett visst antal fall.

Vi behöver en politik och en lag som utgår från fall som det som Helsingin Sanomat uppmärksammat i dag. Så att de inte inträffar.

Dan Lolax, samhällsreporter på ÅU