Varför tiger finska medier om ÖT:s och VBL:s scoop?

VBL och ÖT scoopar i dag med att berätta att lagförslaget om jour, som berövar Vasa centralsjukhus en fullskalig jour, innehåller en medveten feltolkning av grundlagsutskottets utlåtande om svenskans ställning.

Rätt tolkat skulle utlåtandet stöda en fullskalig jour i Vasa, men regeringen väljer att tolka till Seinäjokis fördel.

Professor Olli Mäenpää har ”aldrig stött på något liknande fel”. Han tror att felet är avsiktligt. Professor Markku Suksi pratar om regeringskris.

Med alla mått mätt är bara misstanken om att lagberedningen innehåller medvetet fusk, understödd av två sakkunniga, allvarlig. Inte bara för att den handlar om svenskan, vården och den största reformen i Finland nånsin, utan också för att sånt helt enkelt bara inte får hända i en rättsstat.

Så VBL och ÖT skriver om detta. Svenska Yle hakar på liksom övriga svenska dagstidningar genom FNB. Från FNB får också österbottniska Pohjalainen och Ilkka nyheten. Deras publikation är naturlig eftersom Pohjalainen tagit ställning i frågan med VBL och Ilkka utgår från Seinäjoki.

I övrigt är det tyst på finskt håll. Finska Yle har inte nämnt vad som kan vara ett mixtrande med grundlagsfrågor. Samma gäller HS, Lännen Medias tidningar och andra drakar med tyngd, en tyngd som man nog i andra fall gärna placerar mot statsmakten.

Å ena sidan är det inte uteslutet att ärendet förekommer i finska medier i framtiden. Å andra sidan: adderar man mediernas reaktionsförmåga i vanliga fall och frågans allvar borde resultatet ha varit åtminstone ett omnämnande under dagens lopp.

Att det inte är det, inte ens hos finska Yle som är lika viktig i Österbotten som den svenska sidan, är ett bevis på att svenska medier i Finland inte får något gratis. Snarare har de ett motlut som finska medier, som inte är sparar på hänvisningarna sinsemellan, sällan upplever.

Men det handlar också om något potentiellt allvarligare, nämligen den outtalade tanken att frågor som rör den språkliga minoriteten är de svenska mediernas bevakningsområde. Kanske är det nyhetsredaktionernas avstånd till det svenska, kanske är det själva ämnets medieosexighet, men konsekvensen är densamma: i frågor som rör den tvåspråkiga rättsstaten har finska medier en kvävande effekt då de egentligen borde agera blåsbälgar.

Så mycket för den tredje statsmakten.

Dan Lolax, samhällsjournalist på ÅU

Tillägg 18:30: Helsingin Sanomat publicerade på tisdag kväll en artikel om språk- och vårdfrågan.

Nyhetsbloggen spår 2016

Bästa läsare. Innan jag tar itu med Nyhetsbloggens slumpmässigt utvalda spådomar vill jag önska er ett gott nytt år.
Under året har bloggen lästs av 25 000 unika besökare, vilket ger ett hyfsat snitt åt de 27 inläggen.
Mest läst var Därför måste Olli Immonen avgå; därför kommer han att sitta kvar (om inte regeringen skärper sig) med över 4 100 läsare.
Men över till spådomarna.

Attackerna mot de asylsökande och flyktingförläggningarna kommer allt tätare och blir allt våldsammare. Frågan är om beslutsfattarna och polismyndigheterna kommer att ägna frågan det allvar den kräver innan människoliv skördas?
Nyhetsbloggen förutspår: Det kommer att krävas en tragedi av någon form för att de som är ansvariga och har förmågan att ingripa ska göra det.

Det här betyder inte att rasismen rinner åt sidan. Extrema föreningar som Suomen Sisu, nätverk som Stäng gränserna! och nyuppsprungna partier som Suomidemokraatit får skarpare konturer och vinner mark – på nätet och IRL.
Nyhetsbloggen förutspår: Den politiska topografin i Finland får ett bestående högerextremt inslag som samlar kraft inför kommunalvalet 2017.

Under senvåren börjar de första asylbesluten komma. Finland fortsätter stämma av säkerhetsläget i Afrika och Mellanöstern för att se till att kunna utvisa så många som möjligt. De negativa beskeden leder till utdragna rättsprocesser.
Nyhetsbloggen förutspår: Församlingar som hjälper asylsökande överbelastas, liksom kliniker som hjälper papperslösa. På längre sikt blir de så kallade returneringscentralerna ett mångfasetterat problem. Hur länge de som ska utvisas måste stanna där är oklart; om deras hemländer tar emot dem är oklart; sysslolösheten på centralerna blir ett problem, liksom kostnaderna för att upprätthålla centralerna.

En del högskolor och universitet avslutar sina samarbetsförhandlingar, andra inleder nya. Resultaten är alltid de samma: tiotals, ibland hundratals anställda sägs upp och få av dem hittar jobb på arbetsmarknaden som motsvarar deras utbildning.
Nyhetsbloggen förutspår: Hjärnflykten från Finland blir allt tydligare, och strömmen in utifrån till universiteten och högskolorna kan inte balansera upp den. Regeringen backar inte sina sparkrav men också regeringspartierna börjar signalera att följande mandatperiod måste innebära en lättnad för utbildningssektorn. Om nån tror på dem är en annan fråga.

Den finländska ekonomin stampar på stället och regeringens tvångslagar hänger som ett damoklessvärd över landet. Huruvida lagarna är grundlagsenliga blir vårens hetaste fråga, men regeringens omedgörlighet tvingar fram lösningar.
Nyhetsbloggen förutspår: Nästa år läggs grunden för de lokala avtalen. De förutspås ge en välkommen flexibilitet till arbetsmarknaden men kommer att testas först 2017.

2016 blir ett lite lugnare år för medierna i Finland, om än inte utan förändringar. Debatten om Yle fortsätter men i slutändan leder utredningar och rapporter till inget mer än att Yle får klara sig med mindre – och de kommersiella aktörerna får klara sig själva.
Nyhetsbloggen förutspår: Året går inte utan samarbetsförhandlingar, de sker mest på finskspråkigt håll. Förskjutningen till det digitala tilltar. Det verkar ge uppstickare som Nya Östis vind i seglen men bara tillfälligt. Den finlandssvenska pressen håller sina nuvarande samarbeten men inleder också ett språköverskridande trevande.

Om Pekka Ervasti och ”privilegierade finlandssvenskar”

Det har nu gått tre dagar sedan en av Finlands mest sakkunniga politiska redaktörer, Yles Pekka Ervasti, avslutade ett i övrigt välavvägt blogginlägg med en märklig knorr. Enligt Ervasti kan regeringen Sipilä komma att föra en politik som SFP egentligen stöder – vilket betyder att partiet kan ägna sig åt kärnverksamheten: ”försvara de svenskspråkigas evinnerliga privilegier” (ruotsinkielisten ikiaikaisten privilegioiden puolustamiseen).

Det är rätt märkligt att en politisk journalist på ett tvåspråkigt rundradiobolag i ett tvåspråkigt land väljer ett ord som ”privilegier” då han ska beskriva SFP:s verksamhet. Även om man väljer att se SFP som ett språkparti är det ytterligare ett steg mot illviljan att kalla finlandssvenskar för privilegierade. Och det känns extra märkligt med tanke på att Ervasti vet hur många betydligt mindre sakkunniga det finns som är villiga att vara illvilliga.

Men det egentliga problemet är inte att Pekka Ervast skrev som han gjorde. Det största problemet är att han låter formuleringen hänga där oförklarad trots att många bett honom förklara. Det är också märkligt att Yle, som vad jag vet känner till att Ervastis formulering skapat huvudbry, agerar med undfallenhet. Tankarna går till Atte Jääskeläinens icke-svar på frågan om varför Yle använder termen ”tvångssvenska” (pakkoruotsi).

Det finns två saker att fundera på i sammanhanget. Den ena är mer allmän och gäller hur vi journalister interagerar med allmänheten. Om man i en text tar ställning eller överlag analyserar frågor som berör många, ska man inte då vara beredd på att gå i dialog med den allmänhet man riktar sig till?

Jag är den första att erkänna mitt eget tillkortakommande här. Jag och många av mina kollegor borde ha bättre fingertoppskänsla då det handlar om att bemöta sakliga frågor och motargument. Som det nu är verkar många av oss betrakta kommentarsfälten som läsarnas lekrum dit vi med jämnan slänger nya saker att slita i.

Den andra grejen har att göra med Yle mer specifikt. Jag undrar om det i bolaget finns ett krav på lojalitet som överskuggar nödvändigheten av en mediekritisk diskussion? Är det så att man bakom stängda dörrar suckar över sånt som borde diskuteras, även offentligt, medan man utåt tiger och hoppas att allmänheten glömmer bort det som borde diskuteras?

Som ett statsägt bolag som värnar om journalistiska regler och etiska principer borde Yle värna om den öppna, kritiska debatten. Den ska kunna föras av varje anställd och kan inte vara hänvisad till program som Uutisvuoto eller Pressiklubi. Mediekritiken i Finland är så svag att den knappt hålls stående. Jag ser det som Yles ansvar att idka den.

Men åter till Pekka Ervasti. Det här inlägget ska inte tas som ett krav på en ursäkt för hans formulering. Det handlar om att säga B då man väl sagt A. En garvad politisk redaktör som, bevisligen, inte drar sig för att pressa politiker måste själv kunna svara på frågor. Annars finns risken att respekten hen vinner genom det sakliga raseras av det osakliga.

Och om Ervasti blir allmänheten skyldig ett svar tvingas den kanske dra egna slutsatser och bedöma slängen om finlandssvenskar som osaklig.

Den pinsammaste dagen i finlandssvensk journalistik

Jag hade tänkt hålla käft. Har trots allt skrivit om vikten av att göra just det.

Men Jens Bergs uppföljning Micaela Römans och Tommy Westerlunds sågning av Svenska Yles rapportering om papperstidningens prekära situation är en så pass pinsam historia att jag inte mäktar vara tyst.

Det pinsamma är inte den situation vi – just det: det gäller ÅU också – befinner oss i. Det pinsamma är att tre chefredaktörer reagerar som om Svenska Yle brutit mot ett tabu. Och sedan, i skrift, visar upp ett beteende som bara kan beskrivas som… barnsligt.

Ni kan läsa de tre inläggen själva men ett bärande argument är att reportaget var vinklat.

Westerlund: ”Alltför många osäkra faktorer finns med för att göra det trovärdigt. Att Yle sågar sina konkurrenter så lättvindigt förvånar.”

Röman: ”Vi tror inte att finlandssvenskarna och Svenskfinland har något att vinna på att vi i ankdammen försöker hitta någon som det går ännu sämre för.”

Berg: ”Alla kan ha en dålig dag på jobbet, men rapporteringen var så pass vinklad att man kan fråga sig vilken agendan egentligen var?”

Reality check 1: Osäkra faktorer är alltid en del av nyhetsrapporteringen. Om absolut säkerhet är ett krav görs inga nyheter. Det ska journalisterna uttrycka tydligt. I Yles rapportering kallades kalkylerna för ”grova uppskattningar”.

Reality check 2: Om vi på riktigt accepterar att finlandssvensk  nyhetsrapportering sker i en ”ankdam” där positiva nyheter ska regera – och där vissa organisationer inte får granskas –  är vi alla riktigt illa ute.

Reality check 3: Nyhetsrapportering har en agenda. I den positiva bemärkelsen: redaktionen vill lyfta fram viktiga frågor. De som blir föremål för rapporteringen kan mycket väl ifrågasätta agendan men det betyder inte att rapporteringen är vinklad på ett orättvist sätt – bara att ena parten själv helst hade sett en annan. Privatpersoner, företag och organisationer tänker den här tanken varje dag. Jens Berg är inget undantag.

Min korta poäng här: det strålkastarljus som svenska Yle vände mot de finlandssvenska tidningarna för halvannan vecka sedan var betydligt klarare än många av de flämtande stormlyktor som bolaget annars kommer dragande med. Berg, Röman och Westerlund borde vara smickrade.

Det var de inte. Istället – och nu blir det riktigt löjligt – kunde vi läsa:

Berg: ”För vilken tidning som helst skulle det vara en enkel match att plocka fram de dalande tittarsiffrorna för enskilda program på Yle Fem och koppla dem till kostnader för skattebetalarna.”

Röman: ”Vi kunde ha valt att fokusera på att 35 procent av det vi betalar går till annat än programproduktion. Vi kunde göra en lista över vilka program Yle producerar och be skattebetalaren stryka det den inte själv vill ha.”

Westerlund: ”Yle tog i veckans tema också upp frågan om snuttjobbare på tidningsredaktioner, det vill säga redaktörer som inte är fastanställda utan får nöja sig med visstids kontrakt, ibland många efter varandra. … Det är samtidigt ett system Yle tillämpade i stor skala under många år. Kanske fortfarande.”

Det vill säga: Berg och Röman berättar vilka nedrigheter de kunde ha kommit med, just genom att komma dragandes med dem. Westerlund går helt utanför ämnet och kommer med en anklagelse… som han inte vet om håller streck.

Vet ni vad? Nu skärper vi oss och beter oss som vuxna! Och koncentrerar oss på journalistik. Ok?

 

Kalla ointresset vid dess rätta namn

Det svenska kundrådet i Åbo, som fungerat som ett bollplank i social- och hälsovårdsfrågor, verkar inte få en fortsättning. Intresset finns inte helt enkelt.

Det är onödigt att i det här skedet, och utan djupare analys, dra långtgående slutsatser utifrån ointresset. Men det är skäl att notera ett par saker.

I bevakningen av servicen på svenska i Åbo är det lika viktigt att poängtera attityder bland minoriteten (minoriteten är inte homogen och attityderna är många) som det är att lyfta fram brister i myndighetsmaskineriet.

Om man ser de sistnämnda som kontinuerliga misslyckanden i att erbjuda den språkliga minoriteten service som den har full rätt till så ska man också se minoritetens oförmåga att dra nytta av det som erbjuds, inte som isolerade fall utan som en möjlig trend.

För samtidigt som det är viktigt att granska hur Åbo lever upp till sin ställning som tvåspråkig stad så är det lika viktigt att veta vad de svenskspråkiga förväntar sig av staden.

Kort sagt: grundläggande juridiska rättigheter är meningsfulla för att de har ett liv bortom paragraferna, ute i samhället. Därför är det viktigt att kunna bedöma hur livskraftiga de här rättigheterna är.

Ifall de lever ett tynande liv, om än bara hos en liten del av Åboborna, är det här lika viktigt att beskriva som det är att beskriva starkare rättskänslor och de uttryck de tar sig.

Dan

Mannen som inte fanns

Pekka Haavisto är Svenskfinlands man. Det menade åtminstone Svenska Yle nån vecka innan andra omgången.

Jag förbryllades av det här. Inte för att jag hade svårt att se finlandssvenskar rösta på Haavisto. Snarare var det grunden för påståendet ”om Svenskfinland fick rösta fram den nya presidenten skulle han troligen heta Pekka Haavisto” som fick mig förbryllad.

I enkäten fick Haavisto 46 procent av de säkra väljarnas stöd. Niinistö fick 34 procent bakom sig men hela 16 procent hade inte bestämt sig. Vilket betyder att Niinistö mycket väl kunde vara ”Svenskfinlands man”.

Och dröjer man vid det uttrycket, så kan man fråga sig ifall det var beskrivande: Ett underlag på 500 deltagare, utspritt över hela Svenskfinland, gör att enkäten inte snappar upp regionala skillnader.

Ifall en kandidat är stark i söder, men lider klara förluster längs med kusten – vilket enkäten inte uteslöt – är han då Svenskfinlands man?

Vi kan koppla ihop frågan med hur det sen gick.

Sauli Niinistö är vår nya president. Han har redan hunnit upprepa klichén om att han är hela Finlands president. Men han har också sagt – indirekt och direkt – att det här med att vara, för att parafrasera, ”hela Finlands man” är något som kräver en insats. Just därför att det finns en splittring och en politisk apati.

Enkäten ledde till viss debatt, och Svenska Yle motsatte sig säkert inte uppmärksamheten.

Jag tror att formuleringen, själva greppet – att utgående från en webbenkät klumpa ihop hela Svenskfinland bakom en kandidat – väckte irritation. Att vara en heterogen, språklig minoritets förkämpe kräver mera än vad en webbenkät mäktar fånga.

Enkätresultatet visade sig vara missvisande. Även om vi med säkerhet inte kan säga hur finlandssvenskarna röstade så vet vi att Haavisto inte segrade i någon svenskspråkig eller tvåspråkig kommun på fastlandet.

Forskaren Kjell Herberts säger till mig att han är överraskad och förklarar utfallet med att de osäkra valde Niinistö och att de som deltar i enkäter tenderar att vara opinionsbildare, ”men i övrigt representativa”. Enkäten kan också ha sammanfallit med ”Haavisto-hypens” topp, tror Herberts.

Vi behöver inte stirra oss blinda på resultatet men det vi journalister behöver göra är att behandla enkätresultat och opinionsmätningar ärligt. Och varför inte föra en grundlig diskussion om dem, så här i valets kölvatten.

Ifall nyheten görs i samma ögonblick som mätningen beställs, då är förutsättningarna för en nyanserad behandling av resultaten dåliga.

Men med insikten om att varje mätning inte kommer att leda till braskande rubriker minskar också risken för opinionsinflation – d.v.s ett spekulerande i överflöd som använder, i sig, objektiva mätinstrument för att smyga in slutsatser som sällan låter sig dras enkelt.

Dan

Passionen kräver resurser

Finlandssvenska journalister har sagt en hel del om finlandssvensk journalistik den här veckan och jag är övertygad om att många (som inte är journalister) har fått nog.

Ändå är jag dum nog att fortsätta på just den tråden.

Chefredaktören Micaela Röman skriver i Borgåbladet & Östra Nyland att ”passion kräver inte mera resurser” och menar att dålig journalistik inte ska ursäktas med resursbrist.

Det är sant att journalisten inte ska be om ursäkt för undermålig journalistik. Ursäkter är ett måste om direkta fel förekommit, om misstag gjorts. Men ifall en journalist känner att en produkt är undermålig, så är nåt mer drastiskt än en ursäkt på sin plats.

Det är bra att man känner nåt för sitt yrke, oberoende vad man jobbar med. Den känslan yttrar sig i viljan att göra ett så bra jobb som möjligt. Det målet nås om man har de medel som jobbet kräver.

Alltså: passion är också att kräva mera resurser, ifall det är resurser som krävs.

Micaela Röman vill hellre se att passionen yttrar sig i en dialog mellan tidningen och dess läsare; hon vill leda ”en tidning som på riktigt berättar om det liv vi lever, i det samhälle där vi verkar.”

Och? Finns det dagstidningar som existerar i en fantasivärld?

Röman formulerar snarare en självklar utgångspunkt för alla dagstidningar. Nästa fråga blir, Vad vill läsarna ha av sin tidning?

Jag gissar att läsarna vill ha en tidning som följer nyhetstips då det är möjligt – vilket det, handen på hjärtat, inte alltid är – men också en tidning som överraskar; som rör om och kanske till och med upprör.

Jag tror inte att läsarna vill ha en tidning som stryker sina prenumeranter medhårs.
För medan nyhetstips, debattinlägg och läsarrespons är en självklarhet, så är förhållandet läsare-tidning inte ett talkoarbete.

Det är snarare en förväntning, ett krav på att tidningen gör det den satt sig ut för att göra. Med eller utan läsarens hjälp.

Dan