Är tråkighet sommarens största lyx?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det börjar oftast redan i maj. Med en dov oro. Kalendern som sväller, planerna som växer i takt med ljuset, kraven som maskerar sig i ord som ”semester”, ”ledigt”, ”bara vi hinner”.
Sommaren, den efterlängtade, riskerar att förvandlas till ett projekt. Ett Excelark av nöjen, en slags to do-lista för återhämtning.
Och jag är förstås inget undantag. Jag bokar. Packar. Planerar. Tänker att jag borde ta vara på varje sekund av solljus och havsbris, för snart är hösten här igen, och då får man ångra att man inte gjorde mer.
Och samtidigt... drömmer jag om långtråkigheten. Om de där timmarna som inte vill ta slut. De där dagarna som saknar innehåll. Inte på ett skrämmande vis, utan som ett djupt andetag.
När jag var liten var tråkighet en del av sommaren. Den fanns där mellan glassarna, simturerna och lekarna på gården.
Vi cyklade omkring planlöst. Gick in till nån kompis utan att ha skickat ett meddelande först. Lade oss på rygg i gräset och stirrade upp i en alldeles blå himmel och visste inte riktigt vad vi väntade på – men att något kanske skulle hända. Eller inte.
Det var inte spektakulärt. Det var inte Instagramvänligt. Det var inte ens särskilt effektivt. Men det var vilsamt. Och i efterhand – viktigt.
För det händer något när vi har tråkigt. När vi inte fyller varje ögonblick med innehåll. Tankarna får ta omvägar. Kroppen slappnar av.
Jag tror att vi underskattar det värdet. Att få vara lite understimulerad.
Vi tappar kontrollen litegrann – och där, i det lilla glappet, kan något nytt få plats. En idé. En känsla. En oväntad samtalsvändning. Ett andetag.
Jag tror att vi underskattar det värdet. Att få vara lite understimulerad. Speciellt i en tid där vi hela tiden förväntas maximera allt – inte minst vårt välmående. Som om även återhämtningen ska vara produktiv.
Så i år när jag nu inleder min semester så försöker jag göra något annorlunda. Jag har lämnat luckor i kalendern. Tänker inte boka in varenda stund.
Tillåter mig att inte svara på varje meddelande genast. Och säger ibland mina barn (och även mig själv): ”Nu gör vi ingenting.”
Det kan bli ett kort ”Men vad ska vi göra dååå?” – men ganska ofta leder det till något fint. Eller bara... en timme i hängmattan. Det räcker.
Kanske är det just där som sommaren bor. Inte i checklistorna. Inte i projektplanen. Utan i det som inte blev något. Det som inte blev av. Det som bara var. Tråkigt. Och alldeles, alldeles underbart.
Här kan du läsa fler kolumner av Hanna Gustafsson.