Skogens gåvor
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Skogen är en gratis upplevelse som inbjuder oss att förundras, andas och reflektera över vår egen ofullkomlighet.
Mellan Kimito kyrka och prästgården växte det för 30 år sedan massor av hallonsnår. I en skogsbacke bakom den gamla sockenstugan mognade blåbären ibland redan i slutet av juni.
Jag var småbarnsförälder och märkte att om man är envis går det att dra en barnvagn nära hallonsnåren och blåbärsrisen. Medan den yngsta sonen sov sin middagssömn njöt jag av att plocka bär. Jag fick en liten stund för mig själv omsluten av naturen.
Skogens gröna rum var annorlunda än köket och badrummet med den överfulla tvättkorgen som hela tiden påminde om allt som jag borde göra. Senare på sommaren och hösten lockade skogen mig med svamp. Då lämnade jag förvisso barnvagnen hemma. Min man och jag turades om att ge varandra ”jagtid”. Han joggade längs de vackra sandvägarna på ön och jag upptäckte nya kantarellställen i Kimitoskogarna.
Nu är jag mormor och får bjuda mitt barnbarn på hallon och blåbär som jag plockar på en annan ö, Kumlinge, där vi vistas på somrarna. Jag är inte skogsägare som behöver sköta om och ta beslut om när träd ska fällas och i vilken utsträckning.
För mig är skogen en kravlös plats. Det viktigaste är inte att komma hem med bär och svamp fastän det är extra roligt. Bara att vandra omkring i en skog är helande för både kropp, själ och ande.
I boken ”Ta emot skogens gåvor” skriver prästen Ann-Louise Harberg att vi inte på förhand kan veta vad vi ska få uppleva på insidan när vi vistas i skogen. Vi kan inte veta vad träden, fåglarna eller allt annat levande kan bjuda oss på. ”Det är precis detta som vår inre människa längtar efter, tror jag, Att vara i det som inte redan är planerat eller redan fyllt av något.”
Jag fascineras också av att i skogen är det till synes råddigt. Här finns inte trädgårdens ansade och prydliga rader och rabatter, som hela tiden kräver att någon rensar ogräs, vattnar och förnyar växtplatsen med mylla och gödsel. Skogen hjälper mig att se att allt som lever är ofullkomligt och ofullbordat och det gäller även mig själv.
Jag känner igen mig i Ann-Louise Harbergs ord: ” Hela min varelse delar en djup grundförutsättning med allt omkring mig. Träden, med sina skador är som försök till vad kanske avsågs att bli. Och själv är jag bara en grov ritning. Bilden är inte fullbordad, alla strecken har inte fullföljts. Inte heller mina tankar är färdigt formade.”
Missa inte skogen i sommar! För många av oss finns den ganska nära. En gratis upplevelse, en gåva som inbjuder oss till att förundras, andas och hoppas.