Tjugoårsperspektivet

För 20 år sedan publicerade jag min första bok. Den hette ”Röd galenskap – vit terror” och handlade om kriget 1918 i Västnyland. Den gavs ut delvis på ett stort etablerat finlandssvenskt förlag, delvis på Proclio, det förlag som jag själv just då grundat.

Därmed är det också 20 år sedan jag för första gången fick delta i den sista fasen i ett bokprojekt, det vill säga att själv sälja böckerna på olika sommarevenemang. Det är en extra förläggarbonus som jag sedan dess ägnat mig åt varje sommar.

Att producera en bok innefattar många arbetsfaser. För en facklitterär författare som baserar sina verk på fakta och historiska källor är själva forskningsprocessen tidskrävande. Sedan gäller det att skriva ihop den story man vill berätta och bearbeta den till ett fungerande manuskript. Eftersom man själv blir blind för sina skriv- och språkfel i eget manus är det nödvändigt med utomstående korrekturläsare.

En förläggare måste också leta fram bildmaterial för produkten. Därefter vidtar ombrytningen, där bilder och texter ska fogas ihop till en bok. Det kräver professionella krafter, och visst är det en höjdpunkt i processen att få se sin text utvecklas till en sådan visuellt tilltalande produkt som man vill ha.

Därefter vidtar själva tryckningen av boken, som när man efter ett par veckor har den i sin hand, känns lite som ett nyfött barn.

Allt detta har förstås kostat en hel del.

På sommartorgen har jag haft tid att reflektera över bokbranschen och hur mycket som förändrats under de här 20 åren. Kanske inte själva processen, förutom att användning av färgbilder var en utopi i början av min karriär.

Trenden med ljudböcker som bortslumpas av stora aktörer gör livet surt för författarna som inte kan räkna med många cent i ersättning för sitt arbete.

Men för tjugo år sedan såg jag det som en hederssak att trycka mina böcker på lokala tryckerier i Svenskfinland. De finns inte längre. Marknadsekonomiska realiteter och teknisk utveckling har lett till att detta i dag görs söder om Finska viken.

Då fanns det också många riktiga bokhandlar i Svenskfinland. I dag har en stor del av de små lokala bokhandlarna lagt ner sin verksamhet. Till det bidrog näthandeln som dumpade priserna på böcker. I dag är också de största bokhandlarna i storstäderna bara skuggor av sitt forna jag, med ett kraftigt krympt utbud. Sorgligt nog sparkas nu Rosebud i Helsingfors, som gick emot strömmen, från sina lokaler på Kajsaniemigatan.

Den kampanj som både mediehus och skolmyndigheter drivit för digitala tidningar och e-böcker har både minskat på läsandet och dragit mattan undan fötterna på bokhandeln. Trenden med ljudböcker som bortslumpas av stora aktörer gör livet surt för författarna som inte kan räkna med många cent i ersättning för sitt arbete.

Royaltyredovisningen från ett finskt förlag för ljudboksversionen av min bok om fånglägret i Dragsvik visar att författarens andel är 60 cent per bok.

Det krävs både mod och en stor försäljning för att som Sirpa Kähkönen förra sommaren dra bort sin Finlandiaprisade bok från den stora ljudboksaktören i protest mot prisdumpningen.

Är det att undra på att de flesta författares medelinkomster är ytterst blygsamma?

För 20 år sedan sålde jag min första bok för 35 euro, vilket då var normalpris för en bok av den kalibern. Då fanns varken e-böcker eller ljudböcker.

I dag säljer jag mina nya tryckta böcker för samma pris, ibland rentav billigare. Böckernas europriser är alltså desamma som för 20 år sedan, trots att momsen på böcker, som Orpo-regeringen höjde till 14 procent, då var 8 procent.

Men på torget har priset för jordgubbslitern eller glasstruten nästan fördubblats på den här tiden.

I dag kostar en ny tryckt fackbok lika mycket som 3–4 ölstop, 4 jordgubbsrivor eller 10 koppar kaffe.

Den tryckta boken står inför samma utmaningar som papperstidningen. Valet är ditt.

Här kan du läsa fler kolumner av Sture Lindholm.