Sparkrav kan ödelägga mycket inom tredje sektorn – stöd för svenska missbrukare behövs
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
STEA:s planerade inbesparingar kan ödelägga föreningar och organisationer inom tredje sektorn.
Aktörer inom svenskspråkiga ideella föreningar vars existens hänger på STEA-finansiering har följt nyheterna med en stigande oro för hur framtiden kommer att se ut.
I en jämförelsevis liten förening som USM (Understödsföreningen för svenskspråkig missbrukarvård) skulle en nekad bidragsansökan för fortsatt verksamhet skapa ett stort tomrum i det omfattande lågtröskelstöd som föreningen byggt upp och upprätthållit de senaste 30 åren.
Indragna understöd från STEA skulle drabba de mest behövande.
Utan STEA-finansiering är det omöjligt att fortsätta erbjuda kostnadsfria tjänster för barn, unga och vuxna som på olika sätt berörs av missbruks- och beroendeproblematik.
Genom att vi arbetar i direkt kontakt med personer som fallit mellan stolarna inom välfärdsområdets stödtjänster, som köar till att få en tid till offentliga vården, som kanske förlorat förtroendet för socialvården eller som känner att samhället har vänt dem ryggen blir det tydligt för oss att det finns ett stort behov av lättillgängliga stödformer där klienten står i absoluta centrum.
Indragna understöd från STEA skulle drabba de mest behövande.
USM r.f. fick sin första finansiering från STEA (dåvarande RAY) 2006, och tack vare detta understöd har föreningen kunnat utveckla de stödtjänster som erbjuds idag.
Inom föreningen har vi lärt oss att vara tusenkonstnärer för att använda understöden till det som är meningen: att förebygga social utsatthet och skadligt bruk av rusmedel genom att fånga upp problemet i tid och att kunna väcka hopp hos dem som tror att det inte längre finns någon utväg.
Vi jobbar för att alla, som på olika sätt berörs av beroendeproblematik och kriminellt beteende, ska ha rätt till ändamålsenliga och effektiva stödformer som tillgodoser klientens behov.
Vi jobbar mångprofessionellt och har ett gott samarbete med andra aktörer inom den offentliga, privata och tredje sektorn.
Vi samarbetar med barnskydd och skolor för att fånga upp barn och unga som lever i familjer med beroende och psykisk ohälsa för att förhoppningsvis bryta arvet av social utsatthet.
Vi samarbetar även med Brottspåföljdsmyndigheten för att kunna erbjuda svenskspråkigt samtalsstöd åt fångar i landets fängelser, för att kanske så ett frö av vilja till förändring.
USM arbetar kontinuerligt för att sprida kunskap om beroendeproblematik på individ- och samhällsnivå.
Vi kan erbjuda stödtjänster snabbt och smidigt utan långdragna väntetider eller komplicerade utredningar om stödbehov. Våra tjänster är lättillgängliga och kvalitativa och vi använder kamratstöd som en tids- och kostnadseffektiv stödform.
Tredje sektorns verksamhet ska fungera, och har fungerat, som ett komplement till den offentliga sektorn.
Om behov finns slussar vi klienten vidare till rätt stödtjänst inom den offentliga sektorn. I bästa fall leder stödinsatsen till att klienten inte alls behöver söka sig till kostsam specialistvård som psykiatri eller institutionsvård. Det är en reell risk att dessa individer inte får det stöd och den hjälp som de har rätt till om föreningens stödtjänster upphör.
Finlands offentliga social- och hälsovård är redan överbelastad. Dagligen syns behovet av stöd samt behovet av förebyggande arbete i medierna.
Välfärdsområdena har knappt hittat sina egna ramar efter den stora social- och hälsovårdsreformen. Vad händer om vi samtidigt ska göra stora förändringar inom tredje sektorn?
Det är samhällets mest utsatta som kommer att betala priset. Frågan som de styrande regeringspartierna behöver ta ställning till är följande: På vilket sätt kan ni garantera stödtjänsters kvalitet och tillgänglighet samt att klientens rättigheter tillgodoses om ni genom sparåtgärder tar bort tredje sektorns möjlighet att erbjuda just detta?