”Nu är det inte bara vi som kryper inför USA med smicker och falskhet” – pågår en finlandisering?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Ska Ukraina tvingas göra en liknande omsvängning som Finland 1944 och gå med på en lösning som tillgodoser Rysslands säkerhetsintressen?
Häromveckan höll vår del av världen andan när realityshowen med värden i Vita huset fortsatte.
Den finländska nationalstoltheten visste inga gränser när vår egen president var en av de utvalda som fick sitta med ”de stora grabbarna” och diskutera en lösning på kriget i Ukraina.
Eller kanske snarare försökte rädda Ukraina från att helt prisges åt Ryssland över huvudet på de berörda. Parallellerna med München 1938 var påtagliga.
Om mötet hade någon betydelse eller bara var spel för gallerierna återstår att se.
President Stubb gav ett exempel på historiebruk när han pratade om våra egna erfarenheter av konflikter med ryssarna. Han uttryckte sig som att ”vi fann en lösning 1944 och var säker på att vi kommer att finna en lösning 2025 för att få ett slut på kriget”.
Man hajar till. Ligger det mer bakom ordvalet än vi i vår nationella stolthetspös i hastigheten noterade?
Finlands lösning 1944 var att bryta sig ut ur kriget vid Tysklands sida, sluta ett tungt vapenstillestånd med Sovjet och därefter vända vapnen mot våra vapenbröder de tre föregående åren. Lapplandskriget hör inte till de stolta stunderna i vår historia.
Till lösningen 1944 hörde en politisk omorientering som gav Sovjet stort inflytande också över vår inrikespolitik.
Då var det inte många som trodde på Finlands möjligheter att fortsätta som en till namnet självständig demokratisk mångpartistat.
Några år senare lovade vi i VSB-pakten att trygga Sovjets nordvästra gräns, och i nästan ett halvsekel därefter tog Finland i sin politik grannens intressen i beaktande.
Också det tidigare så försiktiga Finland har anslutit sig till den öppet ryssfientliga politik som kännetecknat de baltiska republikerna.
Omvärlden döpte detta till finlandisering.
Begreppet kläcktes i Västtyskland, och betydde ett litet land som var så under toffeln på sin stora granne att det i praktiken förlorat sin självständighet. I Finland såg vi begreppet som en skymf.
Men är det just en finlandisering som är den lösning på Ukrainakonflkten som hägrar?
Ska Ukraina tvingas göra en liknande omsvängning som Finland 1944 och gå med på en lösning som tillgodoser Rysslands säkerhetsintressen?
En sådan lösning underlättas inte av den grupp europeiska stater som för sin egen säkerhets skull kommer att göra sitt bästa för att motarbeta en sådan lösning.
Också det tidigare så försiktiga Finland har anslutit sig till den öppet ryssfientliga politik som kännetecknat de baltiska republikerna. Rysslandsgränsen från Estland är dock öppen, vår östgräns är det inte.
Av samma orsaker som Kekkonen badade bastu med Chrusjtjov spelar Stubb golf med Trump.
I Finland fick Paasikivi kämpa hårt för att få sin nya utrikespolitiska linje accepterad 1944.
En omsvängning kommer inte att vara lätt för ukrainarna heller år 2025.
Förhoppningarna i väst att omsvängningen istället skulle ske i Ryssland tycks ha grusats. Det blev inte minst tydligt när Putin klappades om på röda mattan i Alaska.
Men beträffande finlandisering – har någonting förändrats sedan kalla kriget?
Ett litet land måste ta hänsyn till sin storebror, vars välvilja man är beroende av.
Av samma orsaker som Kekkonen badade bastu med Chrusjtjov spelar Stubb golf med Trump.
Av samma orsaker som vi välkomnar våra amerikanska soldater till Finland välkomnade vi tyskarna 1941.
Finlands regering kommer sannolikt nu att agera med hänsyn till USA:s intressen. Vi nöjer oss till exempel med vaga protester för formens skull mot Israels agerande i Gaza och kommer inte erkänna en palestinsk stat, eftersom Netanyahu har Trumps stöd inte bara för Gaza utan snart också för akt 2 på Västbanken.
Nu är det inte bara vi som kryper inför USA med smicker och falskhet. Det gäller att inte förarga president Trump.
Lismandet av värden nådde rent pinsamma höjder då EU-basen von der Leyen i Vita huset prisade Trump för det fina handelsavtal man just rott i land.
De flesta har dock svårt att se tullarna som annat än förödmjukande bevis på EU:s tandlöshet och ryggradslöshet inför den stora grabben.
Ett exempel på finlandisering?
Här kan du läsa fler kolumner av Sture Lindholm.