Skuldskeppet vänder inte med hjälp av skuldbromsen

Man behöver dock inte vara ekonom för att förstå att högerregeringen har misslyckats fullständigt med sin ekonomiska politik.

Samlingspartiets huvudtema inför riksdagsvalet 2023 var Finlands skuldsättning. Vi minns alla den pompösa valreklamen där skuldklockan tickade och budskapet var tydligt: det var dags att sluta leva på kredit. Till slut kom och gick valet, och landet fick en högerregering som delade det mål som Samlingspartiet så spektakulärt marknadsfört.

Man behöver dock inte vara ekonom för att förstå att högerregeringen har misslyckats fullständigt med sin ekonomiska politik. Under regeringsperioden tas nya lån upp på över 50 miljarder euro, och den just publicerade planen för de offentliga finanserna visar att skuldbördan kommer att öka även under de kommande åren och bli en börda för nästa regering.

Omfattningen av misslyckandet illustreras av att statsskulden i förhållande till bruttonationalprodukten var 77 procent när regeringen tillträdde. År 2027 beräknas den redan uppgå till 92 procent.

Regeringen har försökt förklara situationen med global turbulens. Ibland har skulden lagts på Trumps agerande, ibland på Putins. Det är sant att de auktoritära ledarnas strävan efter stormaktsstatus och deras oförutsägbarhet har haft sina konsekvenser.

Men den dystra situationen för Finlands ekonomi och arbetslöshetskrisen kan inte helt skyllas på vad som händer bortom den östra gränsen eller på andra sidan Atlanten. I övriga Europa har det till exempel gått bättre.

Med nuvarande prognoser och åtgärder kommer underskottet under nästa regerings mandatperiod att uppgå till cirka 17 miljarder euro per år.

I stället för skuldmålet valde regeringen ideologi. Låginkomsttagare i Finland drabbades av nedskärningar på miljarder. Samtidigt beviljades skattesänkningar till dem som i själva verket inte behöver dem.

Efterfrågan avstannade, skattebasen försvagades och arbetslösheten ökade – tillväxten stannade av. Som en sista åtgärd urholkade regeringen ytterligare statens inkomstbas med miljarder euro för kommande år genom att sänka samfundsskatten.

Med nuvarande prognoser och åtgärder kommer underskottet under nästa regerings mandatperiod att uppgå till cirka 17 miljarder euro per år.

Samtidigt är det uppenbart att staten skulle behöva de här pengarna. Kostnaderna för hälso- och sjukvård samt socialtjänst stiger i takt med att behovet av tjänster ökar.

Klimatarbetet kräver satsningar, utbildning och innovationer måste finansieras, och transportprojekt och den gröna omställningen bör främjas. Regeringen har också ökat försvarsutgifterna för de kommande åren i snabbare takt än tidigare för att hålla Trump nöjd.

Det värsta giftet för ekonomin är just misstro.

I stället för att stabilisera ekonomin lyckades statsminister Orpo få alla partier, med undantag för Vänsterförbundet, att gå med på en nationell skuldbroms.

Det är en bedrift av statsministern att få de andra partierna att tala om anpassningar och nedskärningar på 8–11 miljarder ett år före valet, när han själv först har fått ekonomins siffror helt i knut med en nettoanpassning på cirka fyra miljarder. Framför allt kastar skuldbromsen en skugga över hela välfärdsstatens framtid.

Det värsta giftet för ekonomin är just misstro. När medborgarna hyser en genuin oro för sin försörjning, levnadskostnader, arbetstillfällen och grundläggande tjänster är det farligt och delvis också meningslöst att ständigt tala om nya nedskärningar.

Oppositionspartierna har sakta men säkert insett att det är helt omöjligt att släcka Orpos regerings ekonomiska brand med en bensindunk.

Den gångna regeringsperioden har visat att varken massiva nedskärningar eller stolthet över sänkta skattesatser förbättrar de ekonomiska siffrorna på något sätt.

Oron över de offentliga finansernas tillstånd är delad. Det är uppenbart att alla partier gärna skulle se en starkare ekonomisk situation än den nuvarande. Skuldsättningen stoppas dock inte genom att man låter samhället förtvina, utan genom att utforma en ekonomisk politik som stärker sysselsättningen, skattebasen och tron på framtiden.

Min egen gissning är att överenskommelsen om skuldbromsen inte kommer att hålla och att vi under valvåren kommer att få se olika avsteg från den. Oppositionspartierna har sakta men säkert insett att det är helt omöjligt att släcka Orpos regerings ekonomiska brand med en bensindunk.

Här kan du läsa fler kolumner av Timo Furuholm.