Deadlines vi inte får missa
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det finns deadlines – och så finns det Horizon Europe-deadlines.
De senare borde komma med varningstext, ungefär som tobakspaket: Kan orsaka sömnbrist, försämrat humör och akut Excel-allergi.
Alla som någonsin stressat över en uppsats, ett bokslut eller en verksamhetsberättelse vet hur deadlines kan kännas.
Förra veckan skickade jag in en Horizon Europe-ansökan efter månader av intensivt samarbete över landsgränser, ämnesområden och sektorer.
Det började som en oskyldig idé under ett Zoom-möte. Innan jag visste ordet av var jag koordinator för ett konsortium med partners från nio länder och försökte sy ihop ett projekt som ingen av oss kunde driva ensam.
Det var lite som att dirigera en orkester där alla ville spela samma låt, men med en egen variant av noterna.
De sista veckorna innan deadline var ett kapitel för sig. Vissa planerade terminsstarten, andra hade precis gått på semester. Någon var på bergsvandring utan nätuppkoppling, en annan ensam hemma med småbarn.
Det var som en realityshow för forskare, fast utan glamour och med betydligt mer kaffe.
Att EU-kommissionen väljer att sätta deadline i mitten av september är minst sagt ett intressant val. I juli semestrar Norden, i augusti resten av Europa.
Mitt i allt detta lyckades vi ändå få till en ansökan enligt konstens alla regler. Och när vi till slut tryckte på ”sänd” kände jag en blandning av eufori och tomhet.
Eufori över att vi hade lyckats. Människor som aldrig träffats i verkligheten hade skapat en ansökan, trots olika syn på noterna, kulturskillnader och kalenderutmaningar.
Tomhet över att det som styrt mitt liv i flera månader plötsligt var borta. Den dagliga kontakten med teamet byttes ut mot tystnad. Nu återstår bara att vänta på besked.
Deadlines är märkliga varelser.
De driver oss framåt, men förvandlar också annars sansade människor till stressade zombies. När klockan tickar blir världen svartvit: det enda som betyder något är att bli klar i tid.
Äta, sova, tänka klart – allt annat får vänta.
Men samtidigt finns det något märkligt trösterikt i deadlines. De ger struktur åt kaoset. Mitt i oändliga diskussioner om metoder och frågeställningar finns en fast punkt: datumet då allt måste vara klart.
Och det fungerar.
Även om det går att finslipa en formulering in i det sista, måste vi bestämma oss eftersom klockan tickar. Min handledare vid ÅA, Ralph-Johan Back brukade säga "Klart är bättre än perfekt" – och det är precis det som händer under press. Det är deadlines som gör att projekt faktiskt blir av.
Men alla deadlines är inte lika. Vissa är påhittade, som rapporten som "måste" in på fredag kl. 16, trots att ingen egentligen läser den förrän på måndag.
De skapar stress, men deras betydelse är mest symbolisk. Samtidigt tickar andra, tystare klockor i bakgrunden.
Klimatuppvärmningen. Demokratins tillbakagång. Deadlines som inte finns inskrivna i någon kalender, men obönhörligt tickar ändå.
Vi lägger största delen av vår energi på de förstnämnda. Vi funderar på mötesprotokoll, interna policydokument och vem som har ansvar för att fylla i ruta 7B i budgeten – samtidigt som vi kanske blundar för våra riktigt stora deadlines.
Men om vi kan få folk från nio länder att skapa en samstämmig ansökan på fyra månader, trots semester, bergsturer och småbarn, kanske samma kollektiva envishet kan riktas mot våra stora deadlines.
För vissa deadlines går faktiskt inte att flytta fram.
Här kan du läsa flera kolumner av Linda Mannila