Konsten att skriva – eller att låta bli
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Böcker – dessa fyrbåkar i höstmörkret! Bokhandeln är den underbart farliga platsen, en legaliserad honungsfälla man möjligen borde skaffa sig besöksförbud till.
Tänker du skriva memoarer? Den frågan har också jag fått en och annan gång. Svaret har varit kort: nej. Det är inte aktuellt. Så lär det också förbli.
Jag återkommer till detta strax. Först det allra viktigaste: böckerna – de som andra skriver, alltså.
Hösten är bokens förlovade årstid. Förlagpressar som går för högtryck, bokmässor där debutanter och legender diskuterar sina utgåvor, litteraturpriserna – Nobels och vårt eget Finlandia. Traditionen med farsdags- och julböcker. Böcker – dessa fyrbåkar i höstmörkret!
För mig har boken alltid varit en viktig del av livet, bokhandlarson som jag är. Alltså fanns dessa hård- och mjukpärmade papperspärlor i mängder i barndomshemmet.
Romaner, biografier, memoarer, krigsböcker, fredsböcker. Tillåten litteratur. Förbjuden litteratur.
Många sinnesstämningar från dåtiden kopplar direkt till barnböckerna. Kanske därför att exakt samma klassiker, samma kantstötta exemplar, ett kvartssekel senare höglästes för mina egna barn.
Under åren i politiken tvingades jag långt välja bort boken. Inte för att jag ville utan måste.
All fri lästid spenderades med oändliga mängder jobbtexter under näsan: promemorior, regeringspropositioner, utredningar, statistik, nyhetsartiklar, talutkast.
Men under jular, påskar och semestrar vankades civil läslyx. Då blev det mest svenska deckare, pockets och biografier modell lättsmälta. Mycket annat fick vänta. På livet efter.
Idag råder åter normaltillstånd. En eller flera volymer är ständigt under aktiv konsumtion. Bokhandeln är den underbart farliga platsen, en legaliserad honungsfälla man möjligen borde skaffa sig besöksförbud till.
Att bara ”titta in” är ju inte ens möjligt. Något fastnar alltid i ärmen, speciellt om det är rea. Boken man i vintras inte köpte till fullt pris ger nu samma magkittel för bara en femma. Varför låta bli?
Min favoritgenre sedan länge är memoarer.
Skrivna av person(lighet)er med väldigt olika, osannolika livsöden, även samtida kolleger och vänner i politiken, kultur eller business.
Speciellt de politiska livsminnena bringar ljus i gemensamma skrymslen. Blottar sådant som fanns där i mörkret. Eller kunde ha funnits.
Men nej, alltså. Någon ytterligare belysning från mitt skrivbord blir det ej. Inte för att det skulle saknas historier, åsikter, dråpligheter eller dramatik att berätta.
Men en orsak är att jag aldrig förde dagbok i politiken. Inte heller kalendrarna med alla datum för möten och resor finns kvar.
Utan möjlighet att kunna återskapa i realtid nedtecknade kronologiska händelseförlopp och upplevda känslotillstånd blir en självbiografi lätt en serie pladdriga anekdoter på darrig tidsaxel.
De ordagranna citat, hela sammanhang och äkta emotioner som ger märg åt Jens Stoltenbergs ”Mina år i Nato” (en av höstens absoluta fyrbåkar) är ett måste om man som memoarskribent vill göra skillnad.
Ett annat skäl att låta pennan vila finns också. En risk jag inte vill ta.
Nämligen att det blir en bok man inte alls ville skriva.
En självupptagen, selektiv uppvisning i bortförklarandets konst. Hur enastående allt blivit om inte varit för alla de där klåparna.
En del av höstens anmälningar har varit så brutala att de knappast stimulerar potentiella debutanter att ta steget.
Minnen där det mest intressanta är vad man glömt. En bok, som lämnar läsaren i sticket med känslan att sanningen sparats till en andra upplaga, som aldrig kommer.
Frågar man recensenterna kunde många politiska memoarer gärna ha förblivit oskrivna.
En del av höstens anmälningar har varit så brutala att de knappast stimulerar potentiella debutanter att ta steget.
Att som (ex)politiker skriva själv är en risk. Klart smartare är de politiker, som låter en mindre kontaminerad aktör hålla i pennan.
En aktiv eller tidigare journalist som skribent är en bra vaccination mot dålig kritik. Den kollegiala solidariteten i den branschen är betydligt större än i politiken.
Alla har heller inte samma självförtroende som Sir Winson Churchill då denne funderade på sitt eftermäle : ”Historieskrivningen kommer att vara mig gynnsam, eftersom det är jag som skriver den”.
Här kan du läsa fler kolumner av Stefan Wallin.