Kvacksalveri i ankdammen
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det finns skeden i mänsklighetens historia som Finlands regering inte kan påverka. Dit hör bland andra globala ekonomiska recessioner, coronapandemin, Rysslands krig i Ukraina och USA:s militära specialoperationer, som i Iran med omnejd i skrivande stund ser ut att i praktiken arta sig till krig.
Det regeringar tycks kunna göra är att beskylla föregående för skuldsättning men hävda att den egna skuldsättningen med rätt och självklarhet beror på just det som händer där ute i den stora världen.
Om sedan vissa partier sitter med i var och varannan regering som idkar pajkastning med föregående ser det knappast trovärdigt ut, som att kasta skit på sig själv.
Som om man inte riktigt vet på vilken fot man ska stå eller vilken maskmedicin som den här gången ska ordineras.
Man har inte bara en ryggrad – nej, man verkar ha flera att ta på sig allt efter läget (läs: övriga regeringspartiers krav och ideologi).
Som sagt, det finns omständigheter man inte kan rå på, inte som medborgare och väljare i val, men inte heller som riksdagsledamot eller minister i regering.
Men då statsskutan driver vind för våg eller springer läck finns det ändå mycket man kan göra, på det lokala planet. Göra fel, göra rätt eller åtminstone bättre.
Ligger prioriteten närmast på dem som reser i första klass räddar man knappast hela skutan, samtliga passagerare jämte besättning.
Finlands nuvarande regering vill råda bot på landets skuldsättning genom att i samma veva göra det svårt för dem som annars också har det svårt.
Åtgärder för att minska skuldsättningen är i praktiken en trojansk häst för att öka skillnader i samhället, låta de välbeställda bli det i ännu större utsträckning (i synnerhet i relation till de fattigare).
Medan problemen hopar sig går regeringen omkring och tror liksom på magi; att bara man ger allsköns ekonomiska stöd åt företag, minskar på skatter för dem som förtjänar mer än väl, så nog börjar det i något skede droppa gyllene honung också i de törstandes strupar (teorin om "trickle-down" eller "smulor från de rikas bord").
Men precis som krigstider föder trauman, ger fattiga tider upphov till det också. Om droppet faktiskt råkar börja sent omsider har människors liv ändå förkortats med elände.
Det finns alltså för mycket humbug i det hela och alltför lite omtanke om medborgare som lever här och nu.
Vårt stora parti i ankdammen simmar gladeligen omkring och förkunnar detta kvacksalveri. SFP brukar förstås förklara att det är viktigt att i alla lägen hålla sig nära maktens kärna, med tanken på det svenska. Men hur har de lyckats med den biten, det finns signaler som tyder på mindre goda förändringar.
I vilket fall som helst kommer jag allt oftare att tänka på "omhuldade" fördomar mot finlandssvenskar: att vi alla är rika, födda med guldsked i mun.
Att SFP sitter med i en högerregering som idkar curling de rikare till fromma rimmar perfekt med skeva föreställningar av det slaget.