Bli som ett barn

Min son önskar sig en klocka till konfirmationsgåva och min förvåning är stor. Inte över önskemålet i sig – konfirmationsgåvor är lika legio som julklappar och pojkars fascination för klockor antagligen genetiskt betingad – utan över det faktum att den nödvändigtvis skall vara analog.

Metallarmband, urtavla, visare – rubbet. Själv drömde jag i motsvarande ålder om en Casio G-Shock med möjligast mycket digital elektronik. Enligt ryktet skulle den överleva ett fall från Eiffeltornet, något jag i och för sig aldrig faktacheckade.

Oroad över gossens själstillstånd gör jag följaktligen som varje ansvarskännande förälder: googlar symptom och diagnos. En snabb visit online avslöjar ett framväxande samtidsfenomen som ibland benämns ”analog revival” och som teologen i mig instinktivt översätter till analog väckelse. Det rör sig – av allt att döma, men föga förvånande – om en motkultur som i den allomfattande digitaliseringens kölvatten missionerar ett långsamt, eftertänksamt och digitalt medvetet leverne.

Ytterligare några knapptryckningar genererar en uppsjö angränsande koncept som förpackats i slagkraftiga och beskrivande termer. Än rör det sig om ”digital detox” än om ”monotasking” eller ”slow living”. Den gemensamma nämnaren verkar vara ett försiktigt avståndstagande från vad sociologerna skulle kalla för tillvarons obönhörliga acceleration.

Jag inser att kristenheten i alla tider varit något av en ambassadör för – om inte analog väckelse, så åtminstone något slags ”slow living”.

Jag inser – eller intalar mig – att mönstret känns igen och kanske inte ens är så nytt. Är inte fullbokade Arbiskurser i möbelrestaurering eller slow cooking, återkomsten av knapp- eller ”dumtelefoner” samt förläggandet av semestern till det egna hemlandet – så kallad hemester – till syvende och sist olika sidor av samma mynt? Och något som gjort sig gällande redan länge.

Jag inser också att kristenheten i princip i alla tider varit något av en ambassadör för – om inte analog väckelse, så åtminstone något slags ”slow living”. I ett ofta anfört exempel från Gamla testamentet pekar man gärna på hur Gud väljer att inte uppenbara sig för profeten Elia i en storm, i det därpå följande jordskalvet eller i elden utan tvärtom i ett stilla sus. Och på annat håll mellan samma bokpärmar uppmanar Gud till att ”bli stilla, och besinna att jag är Gud”.

Vår samtids intresse för pilgrimsvandring, retreat-verksamhet men också liturgisk medvetenhet kan förvisso förstås som en följdriktig reaktion mot ovan nämnda acceleration – som kyrkans bidrag till långsamhetens lov.

Samtidigt blir det tydligt att det snarast rör sig om en återgång till eller återupptäckt av något ursprungligt och essentiellt, ett arv som beledsagat den kristna kyrkan sedan dess första tid.

Kanske får jag krypa till korset och inse att det knappast är sonen jag behöver oroa mig för, utan mig själv. ”Bli som ett barn”, lyder visst ytterligare en uppmaning från tidigare nämnda bok.