Hufvudstadsbladets kritik av landsortsbefolkningen skjuter över målet
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Hufvudstadsbladet har nyligen låtit en kolumnist kritisera några österbottniska SFP-politikers, Joakim Strands och Anders Norrbacks, agerande i naturvårdsfrågor och ställer med stora rubriker och bilder landsbygdens befolkning mot städernas med argument som slutligen är synnerligen svaga och inte tål vetenskaplig granskning. Här dras fram gamla försyndelser som dumpande av några bilvrak i havet i Pargas –något som man ännu sysslade med på riksnivå i Sverige på 50- och 60-talet innan ett vaknande miljötänk satte stopp.
Efter ett bemötande av Anders Norrback kom kolumnisten Mikael Sjövall med en från kärnfrågan avledande manöver. Sedan klipptes diskussionen av. Det är beklagligt eftersom omsorgen om vår natur och utnyttjandet av naturresurserna är en synnerligen viktig fråga för hela mänskligheten och gott kunde diskuteras mera. Men HBL censurerar vidare kommentarer från läsarna och förhindrar därmed effektivt ett fortsatt meningsutbyte.
Först måste man ju besinna att utan en levande landsbygd skulle det inte finnas några städer. Hela vår nuvarande urbana civilisation finns till tack vare en effektiv livsmedelsproduktion och resurser som hämtas från naturen. Det är mot den bakgrunden man måste bedöma åtgärder som rör miljön. Det mesta människan gör påverkar vår omgivning och i det avseendet är det urbana livet nog mera naturfientligt och konstgjort är näringarna på landsbygden.
Nedskräpningen av naturen som kolumnisten Mikael Sjövall anklagar landsortsbefolkningen för är ett generellt problem på vår jord och ingalunda något som är typiskt för landsbygden i Finland. För att få vatten på sin kvarn drar Sjövall fram udda företeelser, som fördöms av de flesta medborgare. Sett i ett större perspektiv är det nog industrialiseringen och livet i städerna som utarmar miljön och belastar jordens bärkraft och är en verklig utmaning för mänskligheten. För att inte tala om militära operationer som omintetgör år av miljövårdande arbete.
Det som en kolumnist skriver måste anses representera tidningens åsikter eftersom det inte här är fråga om en insändare utan ett honorerat alster som redaktionen och skribenten kommit överens om. Kolumnerna presenteras med samma tyngd och stora rubriker som de ledande artiklarna och uppfattas troligen av de flesta läsare som redaktionell text.
Små brasklappar befriar inte tidningen från sitt ansvar. Och vill man åstadkomma debatt borde alla parter ges lika möjligheter att föra fram sina åsikter.