Närkommun, drängkommun eller köping 3.0?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Varför inte ta det anrika begreppet köping till heders i diskussionen om en modern version av indelningen i landskommuner, städer och köpingar?
En gång i tiden fanns det tre slags kommuner i Finland: landskommuner, städer och köpingar. Tredelningen hade sina rötter i svenska tiden och var i kraft ända till 1976.
Köpingen var en kommunform som till sin struktur var mer urban än en landskommun, men hade färre lagstadgade uppgifter än gamla städer som Åbo och Vasa. Städerna skulle upprätthålla bland annat magistrat, rådstuvurätt och polisinrättning.
När lagen ändrades på 1970-talet hade samhällsutvecklingen gjort indelningen i olika kommunformer överflödig. Kommunernas uppgifter hade blivit fler, kommunalförvaltningen på landsbygden hade blivit alltmer lik städernas förvaltning, och skillnaderna i bosättningsmönster hade jämnats ut.
Sedan 1977 finns bara en kommunform i Finland och alla kommuner har samma lagstadgade skyldigheter, åtminstone i princip.
I min ÅU-kolumn 27.7.2026 skrev jag om kommunsammanslagningar som igen dykt upp som ett svar på kommunernas utmaningar.
En annan av de framtidslösningar som diskuteras handlar om att gå tillbaka till en modell som liknar indelningen i landskommuner, köpingar och städer.
Tanken är att lagstiftningen skulle dela in kommunerna i två eller flera kategorier med utgångspunkt i kommunernas kapacitet att hantera uppgifter. De lagstadgade skyldigheterna skulle sedan graderas enligt vilken kategori kommunen hör till.
Fördelen med en sådan indelning är att den avspeglar verkligheten bättre än en modell där alla kommuner förväntas klara samma uppgifter.
I praktiken kunde det innebära att små kommuner i framtiden enbart fick organisera grundläggande uppgifter som småbarnspedagogik och bibliotek, men skulle tvingas ge över ansvaret för mer specialiserade uppgifter till en större grannkommun.
I motsatt ända av skalan kunde man tänka sig att större städer kunde ta över vissa uppgifter som idag ligger hos staten eller välfärdsområdena.
Fördelen med en sådan indelning är att den avspeglar verkligheten bättre än en modell där alla kommuner förväntas klara samma uppgifter.
Stora och små kommuner gör redan idag olika saker, eftersom lagstiftningen förutsätter ett visst befolkningsunderlag för att organisera service som kollektivtrafik, sysselsättningstjänster och miljöhälsovård.
På en del håll ses modellen också som ett sätt att hantera det faktum att kommunsammanslagningar är så impopulära, eftersom den möjliggör att kommunerna blir kvar som politiska organisationer och identitetssamfund.
Nackdelen med modellen är att den inte är så lätt att genomföra i praktiken. Det är svårt att definiera entydiga gränser mellan olika kommunkategorier. Dessutom skulle graderingen av kommunernas uppgifter göra en redan komplicerad förvaltningsmodell ännu krångligare.
Flera politiska partier har i sina nyaste program berett sig på att frågan om differentiering av kommunernas uppgifter kan blir en valfråga.
Samlingspartiet vill egentligen ha betydligt större kommuner, men tänker att vägen dit kan gå via en lagstadgad indelning i närkommuner med färre uppgifter och kärnkommuner med fler uppgifter.
Centern motsätter sig å sin sida skapt förslagen om uppdelningen av kommunerna i husbonde- och drängkommuner.
Socialdemokraterna identifierar differentiering av kommunernas uppgifter som en möjlig framtid i sitt nya politiska program. SDP benämner inte sin modell på något särskilt sätt, men för några år sedan talade en av partiets ministrar om lättkommuner.
Valet av ord avspeglar samhällssyn och politisk ståndpunkt. Varför inte ta det anrika begreppet köping till heders i diskussionen om en modern version av indelningen i landskommuner, städer och köpingar?
Här kan du läsa fler kolumner av Siv Sandberg.