Enighet är inte fult, utan ett politiskt konstverk

Strategins uppgift är att peka ut riktningen för kommunen, skapa en gemensam målbild, styra beslut och processer, prioritera och skapa kontinuitet.

I den åboländska debatten har det den senaste veckan spridits en uppfattning om att enighet inom politiken är något fult och hör ihop med en osund maktkultur. Jag vill påstå att den här uppfattningen baserar sig på en mycket förlegad bild av politiken och en okunskap om hur stat och kommuner sköts idag.

För ungefär 10 år sedan var det runt 600 lagar som styrde kommunerna. Ungefär hälften av dessa lagar och över hälften av kommunernas budgetar försvann i och med vårdreformen.

Kommunen är därför något helt annat än den var för 10, 20 eller 30 år sedan. Bara under de fem senaste åren har det kommunala självstyret gått igenom den största förvaltningsmässiga samhällsreformen sedan kriget.

Numera är det en lagstadgad uppgift för kommunerna att ha en strategi. Strategins uppgift är att peka ut riktningen för kommunen, skapa en gemensam målbild, styra beslut och processer, prioritera och skapa kontinuitet. Det är här som enigheten, samspelet mellan politiker, partier och tjänstemän samt målmedvetet arbete kommer in.

Inom politiken strävar man ofta efter enighet. Varför, verkar många fråga. Jo, för att enighet ger politisk långsiktighet, det ger stabilitet och det ger en större kraft att genomföra det man fattat beslut om. Dessutom skapar processerna kring att uppnå enighet förtroende mellan partierna och det ger ett gemensamt ansvar där man undviker ett ”vi mot dem”-tänk.

Det här stärker samarbetet mellan tjänstemän och politiker i kommunerna vilket i sin tur stärker stadens handlingskraft.

Efter snart åtta år i riksdagen, varav två år som minister, kan jag intyga om att också gällande riksdagens utskottsarbete strävar man i första hand efter enighet och konsensus. Det uppnås ofta genom en god beredande diskussion där partierna lyfter upp sina åsikter.

Enighet i dagens politiska värld är alltså ett resultat av målmedveten, samarbetsinriktad och kompromissvillig diskussion blandat med tjänstemännens goda yrkeskunskap och hörsamhet.

Därefter tar lyhörda tjänstemän lyra, utarbetar ett förslag som knyter ihop de olika åsikterna och efter det finns det ännu möjlighet för politikerna att fila på det så alla kan enas kring beslutet. Enhälliga betänkanden går till plenum där de godkänns utan omröstning.

Processen i dagens kommuner påminner mycket om detta. Innan formella beslut fattas förs ofta remissdiskussioner och hålls aftonskolor som stöd för kunniga och insatta tjänstemän vars uppgift är att binda ihop lagstiftning och politisk åsikt.

Enighet i dagens politiska värld är alltså ett resultat av målmedveten, samarbetsinriktad och kompromissvillig diskussion blandat med tjänstemännens goda yrkeskunskap och hörsamhet. Vi talar alltså om ett politiskt konstverk.

Så välkomna till den politiska verkligheten år 2026! Här lever vi långt borta från tider då självutnämnda enväldiga herrar i cigarröksfyllda rum smällde knytnäven i bordet och sade ”nu gör vi så här” och alla lydde.

Suktar man efter blodiga gladiatorspel är den kommunala politiska arenan inte den rätta. Då kan man istället logga in på sociala medier där det florerar en uppfattning om att man kan bete sig just hur man vill utan att bära någon form av ansvar. Där är det vardagsmat att man höjer sig själv till skyarna på bekostnad av andra.

För kommunala politiker är situationen en helt annan.

Numera lever vi i tider där det bland de förtroendevalda råder en stor insikt om att de är i nyckelposition när det gäller att göra deras kommuner till attraktiva orter för så väl inflyttare som företag och investerare. En tävling som idag är stenhård och som bara ett fåtal kommuner klarar av att vinna.

I den kampen finns det väldigt litet utrymme för tjafs och gräl. Det som däremot behövs är ett politiskt konstverk vid namnet enighet.

Här kan du läsa fler kolumner av Sandra Bergqvist.