Evigheten är en lång tid

Min vän från Kenya talar numera så god svenska att han gör sig förstådd och kommunicerar relativt otvunget.

Men när vi under sommarens återseende glider in på temat åldrande – i sig ett definitivt ålderstecken – och några i sällskapet med tillbörlig åldersnoja konstaterar att de fyllt fyrtio, vill kenyanen ingjuta framtidstro genom att slå fast att det ju är då som livet börjar.

Men han misstar sig på en i sammanhanget avgörande vokal (förväxlar å med ö) och innebörden blir den motsatta: ”Livet börjar dö”.

Jag tänker att den komiska felsägningen ändå fångar något av tidsandan och människans inställning till sin tid här på jorden.

Nämligen att vi bara lever ett liv, att tiden rinner oss ur händerna och att livet efter en viss punkt – inte osannolikt just där omkring fyrtio – endast är en mer eller mindre brant sluttande nerförsbacke med graven som obönhörlig slutdestination.

Finns det någon mening med jordelivet verkar den gå ut på att i möjligast mån bromsa farten och däremellan kräma ur tillvaron på vad gott den har att erbjuda.

Kanske är upplevelsen av alltings förgänglighet och flyktighet som mest intensiv på sommaren. Särskilt den finländska sommaren nästan uppfordrar en att fånga stunden innan den är förbi.

Den kristna hållningen ter sig inte alltid muntrare. Eller vad sägs om ”Jag går mot döden var jag går” som motto, som en av psalmbokens författare formulerar det. Muntert så det förslår.

Kanske är upplevelsen av alltings förgänglighet och flyktighet som mest intensiv på sommaren.

Särskilt den finländska sommaren nästan uppfordrar en att fånga stunden innan den är förbi.

Ännu kortare är semestern då allt det man inte mäktat med under vardagen skall avverkas.

Möjligheten till återhämtning, vila och njutning överskuggas av diverse måsten, och man skulle behöva en semester efter semestern för att ta igen sig.

Det är en bördig grogrund för känslan av vanmakt att samsas med det ständigt dåliga samvetet över förspillda möjligheter till produktivitet varje gång man unnar sig en stund av oföretagsamhet.

Ändå är det just under ett av dessa ögonblick av tomgång och lättja som jag påminns om ett alternativt sätt att betrakta tillvaron.

I en bok jag läser – skönlitteratur dessutom och därmed, enligt de mest renläriga effektivitetsivrarna, renons på uppbygglighet och lärdom – tillskrivs en av karaktärerna ”ett tålamod som endast den som lever med ett evighetsperspektiv kan uppbåda”.

Citatet är lite ditåt, hämtat ur minnet.

Evighetsperspektivet – tron på ytterligare en tidsdimension utöver dåtid, nutid och framtid – är karakteristiskt för kristendomen. Jag tycker att det inger hopp när tillvaron rusar på i ett allt snabbare tempo.

Om inte annat är det en källa till tröst åtminstone för mig, som redan sedan ett år tillbaka färdas stadigt nerför.

Döden är inte ändstationen. Den har mist sin udd. Och man hinner avverka mycket under den tid som ryms i en evighet.