Historiens vingslag hörs i spårvägsdebatten
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Ibland är det svårt att lära av historien. Svårt eftersom smak och tycke, åsikter och omständigheter, politiska inriktningar och ekonomiska situationer tenderar att variera med mer eller mindre snabba omsvängningar.
Om så inte vore, om vi inte var på det sättet funtade, skulle vi inte heller svepa våra liv i det som kallas snabbmode.
Under den historiska era som i Finland är döpt efter landets äldsta stad, det vill säga Åbosjukan, tänkte man att byggnaders livslängd är sisådär 50 år. (Visserligen har det visat sig vara sant, åtminstone delvis. Reparation, sanering eller rivning hör inte till ovanligheten vad våningshus ihopslagna det senaste halvseklet beträffar.)
I vilket fall som helst skulle hus rivas för att ge rum för livlig biltrafik och högre, modernare hus. Ut med det unkna, in med det ljusa och luftiga.
Bakgrunden och drivkraften till Åbosjukan var alltså visioner, ett slags framtidsoptimism. Och nu är vi än en gång där igen. Utan att egentligen ta absolut ställning för eller emot spårväg i Åbo, hör jag historiens vingslag.
De våta drömmar som framförs kring spårvägens möjligheter och lustfärd in i ett modernare Åbo får mig att minnas Åbosjukan. Jag menar inte att eventuella följder av ett spårvägsbygge skulle vara de samma som i Åbosjukans släptåg. Men storslagna visioner kan i värsta fall vara släkt med revolutioner – de äter sina barn.
Om jag ställer mig skeptisk (skeptisk med utan större emfas, mot fonden av krig i när och fjärran är det inte så farligt om det barkar aningen åt skogen på det lokala planet) är det för att jag inte litar på Åbo stads kompetens att handskas med stora projekt (då inte ens nöjestrafik i den lilla skalan, Funikularen, riktigt vill lyckas).
Dessutom ser jag inte det stora lockbetet (den Trojanska hästen), fastigheters och tomtmarkers värdeökningar som enbart någonting positivt. Det kan å andra sidan leda till ekonomiska trångmål, inte nödvändigtvis för alla, men för en del. Att ha råd med det som ständigt blir dyrare är inte någonting positivt över hela linjen. (Ett sätt att skapa segregation brukar faktiskt vara att trissa upp priser tills det brister.)
I en värld, större stad, där tomtmarker blir dyrare och tomtfonder vädrar vinster, händer det lätt, som under Åbosjukans glansdagar, att det ska byggas högre, högre, tätare än tätt.
Det är väl det jag närmast ryggar för. Men det som är en styggelse för mig är en fröjd för ögat för andra (plus klirr på kontot) och det bör jag kunna acceptera om jag vill leva i en demokrati.